Tusentals sätt att leva med två kontinenter dag 50 till 54

Mitt äventyr i Istanbul börjar på en stillsam bakgata bland slitna träkåkar. Tusentals sätt att leva med två kontinenter Med en sumpig kopp turkiskt kaffe i en lummig teträdgård, där jag råkar ta fel dörr när jag ska gå på toaletten och klampar rakt in i det av mattor täckta bönerummet.
Üsküdar ligger i den asiatiska delen av Istanbul. Långt från turister och basarernas hets. På andra sidan Bosporen.

I Üsküdar är sundets svalkande, lugnande vindar alltid närvarande.
– Jag kan inte tänka mig något annat ställe att bo på än här. Jag måste vara nära vattnet, annars känner jag mig instängd, säger Burcu, en kvinna i tjugofemårsåldern.
Üsküdar är av tradition en konservativ stadsdel, där majoriteten är troende muslimer. Något som förstärkts de senaste åren, menar Burcu, då många turkar från den fattiga anatoliska landsbygden har bosatt sig här.
– Det kändes mer modernt här när jag var liten. Och när jag tittar på kort från när min mamma var ung så ser jag att de hade korta kjolar på sig när de var på kalas. Det känns långt borta. Visst fanns det folk som hade slöja tidigare också. Men man ifrågasatte inte varandra på samma sätt på den tiden.

Många av de nya invånarna lever under torftiga förhållanden, i stora familjer. Livsstilskrocken mellan nykomlingarna och urbana medel¬klassturkar som Burcu är gigantisk och handlar inte bara om synen på religion, utan också om klass och kultur.
– Jag tror på de muslimska värderingarna, men allt det andra ser jag som meningslöst. För ”dem” så är religion något politiskt, säger hon och tänder en Winston Super Slim, samtidigt som Üsküdars minareter brister ut i en kollektiv klagosång.
Dags för eftermiddagsbön.
Det är atonalt men vackert på något sätt. Mäktigt. Ödesmättat. Men Burcu ler och ryser.
– Jag tycker det låter läskigt. Det där ljudet blir högre och högre för varje dag känns det som.


Det är fantastiskt egentligen. Att kunna hoppa på en båt, en helt vanlig turbåt, lösa en enkel biljett för knappt en tia och en kvart senare befinna sig i en helt ny världsdel.
Exit Asien.
Enter Europa.
Men för hundratusentals istanbullus är båtturen över Bosporen ingen nöjestripp utan en praktisk nödvändighet.
De flesta av passagerarna på färjan mellan Üsküdar och Eminönu reflekterar troligen inte över förmånen att dagligen få resa mellan två kontinenter. Båt är för många det enda sättet att ta sig till jobbet – fram till 2012 då den nya tågtunneln under Bosporen ska invigas, om nu allt går enligt planerna.
Pendlarna sitter inne i värmen och försöker få tiden att gå. Vi andra sitter på däck och njuter av sol och frisk havsbris, medan den vita båten rör sig över Bosporens mörka vatten, tätt följd av liror och fiskmåsar. Sultanahmets höga minareter avtecknar sig i soldiset likt spetsiga raketer.

Vid färjeläget i Eminönu doftar det av rostade kastanjer och grillad majs som säljs i små stånd. Skoputsare, rakhyvels¬försäljare, grönsaksgubbar. Barn som säljer pappersnäsdukar. Män som bär stora fat med fyllda musslor på huvudet. Vagnar fulla med runda sesamkakor. Kaptener som ropar ut anbud om dagsturer på Bosporen.
Handeln fortsätter inne i kryddbasaren där butiksinne¬havarna bevakar sin bizniz lika rastlöst som knarklangarna i en amerikansk tv-serie, framför högar av baklava, te och saffran.
Vi följer folkmyllret över Galatabron som binder samman gamla stan med Beyoglu. Längs bron står tålmodiga fiskare på rad, med flötena doppade i Gyllene hornets vatten. På andra sidan spolar fiskförsäljare i orange gummi¬stövlar asfalten ren efter dagens försäljning. Det börjar skymma och skränande måsar festar på fiskrester vid vattenbrynet.

Beyoglu, eller Pera som det kallades tidigare, är stadens mest europeiska stadsdel. Här möts man av samma heterogena folkmix som i övriga Istanbul. Ändå är det bestående intrycket att antalet slöjor och fromma skägg är färre här än till exempel i Üsküdar. Många, speciellt de unga, klär sig enligt västerländska normer och lever ett liv som åtminstone på ytan inte skiljer sig från deras jämnåriga i Stockholm eller Berlin.
Den långa uppförsbacken genom Galata mynnar slut¬ligen ut i shoppinggatan Istiklal Caddesi, som löper som en bultande pulsåder genom Beyoglu. En manifestation av det moderna Istanbul. Ett Drottninggatan eller Ströget, fast ännu inte helt förstörd av trista kedjebutiker.
Det är när man viker av på något av Istiklals biflöden, de gatstensförsedda, backiga gränderna, som det börjar bli riktigt spännande. Här hittar man opretentiösa teserveringar där folk sitter på pyttesmå stolar vid pyttesmå träbord och hinkar rött te i timmar. Här hittar man små butiker med allt från antika leksaker till det senaste streetwearmodet. Här hittar man stimmiga meyhanes där locals dricker raki och spelar backgammon.



Jag följer tonerna av en melankolisk klarinett och ramlar in på en av baren Badahanes legendariska zigenarmusikkvällar vid Tünel.
På den rökiga uteserveringen hamnar vi bredvid Beyhan som bor i Istanbul och Meryem som är uppvuxen i en turkisk familj i Bryssel.
Under dagen har de besökt Blå moskén utan att bära slöja. Det vore otänkbart i någon annan »orientalisk« stad, menar de, och är ett tecken på hur världsligt Istanbul har blivit.
– Det var någon som sa att Istanbul är för Turkiet vad Berlin är för Tyskland eller New York för usa. En global stad där det ryms tusen olika livsstilar. Precis så är det ju, samtidigt som man också kan se Istanbul som ett mikro¬kosmos av hela Turkiet, säger Meryem, medan den hetsiga zigenarmusiken ström¬mar ut ur genom Badehanes öppna dörr. En servitris kommer ut med kalla Efes.
På senare tid har Europa och Turkiet glidit ifrån varandra, menar de. Turkiet har moderniserats och förändrats till det bättre. Europa däremot går i en annan, sämre riktning, med extremhöger som röstats in i parlamenten i flera länder. Dåliga odds för ett framtida turkiskt eu-medlemskap.
– Kulturellt så känner sig många i Istanbul som européer, men ekonomiskt behöver vi inte Europa. Om Europa stänger dörren vänder vi oss till våra forna samarbetspartners, som Ryssland och Mellanöstern. Eller usa. Man kan se det redan nu, många unga turkar åker till usa för att ta sin examen. Så jag är inte optimistisk tyvärr, vilket är synd för jag är född i Europa och har båda världar i mig. Jag vill inte behöva välja.



Istanbul utsågs till Europas kulturhuvudstad 2010. Även om vissa anser att detta är något av en icke-nyhet – Istanbul är ju kulturhuvudstad varje år! Och det är i Beyoglu som det mesta i modern kulturväg händer, oavsett om det är kulturhuvudstadsår eller inte. Alla som sysslar med något »kreativt« lever och verkar här. Från nobelpristagaren Orhan Pamuk som skriver sina romaner i lägenheten i kvarteren kring Cihangir, till de unga hoppfulla som kånkar gitarrfodral och kamerastativ genom de backiga gatorna i Asmali Mescit.
Det är i Asmali Mescit som vår resa mot hjärtat av det moderna Istanbul når sin slutpunkt. Ett par gränder vid sidan av Istiklal Caddesi som på kort tid förvandlats till ett av de hippaste kvarteren i Istanbul.

Alla vi talar med menar att det är Babylons förtjänst. När klubben öppnade för tio år sedan bildade den skola genom att satsa på en eklektisk mix av undergroundrock, jazz och turkisk musik. Här har band från hela världen uppträtt genom årens lopp, men klubben har också värnat om Istanbuls egen moderna musikscen som växt sig starkare och fått en mer särpräglad röst de senaste åren, mycket tack vare eldsjälar som Babylon.


– Här fanns ingenting för tio år sen. Gatorna var helt kolsvarta och bara fyllon och hemlösa höll till här. Så vi var osäkra om folk skulle komma när vi bestämde oss för att öppna en klubb här, säger Ahmed Ulug, en av grundarna.



Men Babylon blev en succé och en välbehövlig injektion för det nedgångna området. Kanske skulle det hänt även utan deras hjälp men klubbens framgångar påskyndade definitivt processen. Asmali Mescit är nu ett fullfjädrat nöjesdistrikt, fullt av barer, kaféer och butiker. Det har blivit populärt. För populärt, menar de ansvariga på Babylon som nu tänker flytta igen, för att hitta tillbaka till den ursprungliga känslan.
– Man kan inte ens ta sig fram på gatorna här utanför en lördagskväll för att det är så mycket folk. Så vi letar efter en ny lokal, någon annanstans, där det är lugnare.
Det är inte de höga hyrorna som driver bort Babylon, eftersom de passade på att köpa medan området fortfarande var en no go area. Men i många delar av Beyoglu har boende¬kostnaderna skjutit i höjden i och med områdets ökade popularitet. Så på globalt gentrifieringsmaner måste kanske många av Beyoglus fattiga kreatörer på sikt tvingas hitta nya områden att göra till sina.
Fotografen Yusuf bor inte långt från Asmali Mescit, i en hyrd lägenhet som han delar med en vän.
– Jag gillar att bo här, det är en skön kvarterskänsla. Alla jag känner bor här. Men om det blir för dyrt flyttar jag, vart vet jag inte, kanske till den asiatiska sidan. Och asien skall jag fortsätta i med mina nästa resor så ha det bra.
Resan slut allt slut…..