Har landat i …..ja vad….Shanghai……… Dag 84 till 92

Har landat i en av världens stressigaste, rörigaste och mest fantastiska stad. Står utanför centralstationen och bara gapar av förundran och tänker……..var i helsike har jag hamnat

Det är som science fiction. Tevetornet, Oriental Pearl Tower, sticker upp som en spira, en 468 meter hög stoppnål beträdd med två rosaglittrande diskokulor. I bakgrunden syns Jin Mao Tower med 88 våningar och glänsande yta, börsen med sin aluminiumfasad, kontorskomplex i spegelglas och bankbyggnader i stel givakt. Pudongs stoltheter poserar för oss från andra sidan Huangpufloden. Tillsammans bildar de en skyline som för tankarna till rymdstationer och Stjärnornas krig.

Solens sista varma skimmer reflekteras i de resliga väggarna, innan det lägger sig som ett rosa filter i horisonten och trycks ner av mörkret. Det är då det händer. När grå betong och en lika grå himmel förvandlas till färgsprakande neonljus mot nattsvart bakgrund, någonstans mellan skymning och midnatt. I förtrollningens sken syns inte avgaser och byggdamm. Flodbåtar med tusen och åter tusen lampor tävlar med skyltarna från Nestlé, Kodak, Hitachi, och kilowattimmarna rusar iväg som om livet bara finns nu i kväll och viktigast av allt är att synas så mycket som möjligt innan allt släcks ner och dör. Det är inte underligt egentligen, för i Shanghai går allt i ett rasande tempo och det som finns här i dag är kanske borta i morgon. För bara femton år sedan var Pudong en bit sankmark. Där fanns fiskelägen och grönsaksodlingar som försåg staden med mat. Sedan dess har mycket hänt. I början av 1990-talet samlades en femtedel av världens alla lyftkranar i Shanghai och under de senaste tio åren har 4 000 skyskrapor byggts i staden. Det är mer än en om dagen. Ett sådant explosivt tempo hade aldrig varit möjligt i ett demokratiskt land, men den kinesiska regeringen behöver inte be om lov eller förhandla med någon för att genomföra sina planer. De som bor där man ska bygga får helt enkelt flytta på sig.

Nu är Pudong ett monument över ekonomisk tillväxt, en högrest kuliss som visar oss utvecklingen som Kina vill att den ska se ut. Vi som är publik står på andra sidan floden och lutar oss mot räcket. The Bund är den gamla sidan av Huangpufloden, och åskådarplats inför framtiden.



På kvällen är promenadstråket som ett nö¬jesfält, minus karuseller. Kiosker med godis och souvenirer kantar vägen. Det luktar frityr och popcorn. Jag dras ohjälpligt till de glaserade fruktspetten, vars försäljare får något ivrigt i blicken när jag saktar in stegen. I ståndet intill kan man köpa tevetornet i miniatyr – självlysande, i en plastbubbla, eller som uppblåsbar badleksak. En man håller upp en blinkande brosch framför mig och bakom honom drar en kvinna några tygmöss i ett snöre över marken. Allt är till salu, och helst ska förhandlingarna ske snabbt.

En kvinna som just fått vittring på mig hinner knappt slänga ner sina mekaniskt ålande, grönklädda soldater på marken innan hon hastigt rycker upp dem igen. Hon stoppar dem innanför jackan och förflyttar sig till staketet vid floden, där det plötsligt blivit ovanligt trångt och alla tittar intresserat på Shanghais kända skyline. Skyskrapor, neonskyltar, fotoblixtar och v-tecken. Försäljarna spelar turister, men polisen är dem redan på kornet. I en eldriven liten strandloppa till polisbil kommer de farande på promenaden, och stannar vid kvinnan som har en smärre armé innanför jackan. Samtidigt som ett fyrverkeri bryter den spända luften med en knall.

Swinging Shanghai, Orientens pärla, Österns Paris eller Österns sköka. Shanghais vilda rykte från slutet av 1800-talet, och inte minst det jazziga 1930-talet, har gett upphov till stadens många smeknamn. Egentligen betyder Shanghai »vid havet«, och det var förstås det perfekta handelsläget, där den långa Yangtzefloden förenas med Östkinesiska havet, som fick européerna att slåss för sin del av kakan. 1700-talets Shanghai var inte mycket mer än en fiskeby, men åtråvärda varor som siden, te och porslin gjorde hamnen till internationellt villebråd. Den enda valutan som kunde mäta sig med de kinesiska rikedomarna var silver, och för att förbättra sin handelsposition gentemot Kina introducerade engelsmännen en ny bytesvara – opium – som odlades i brittiska Indien. Snart var missbruket utbrett, och det kinesiska kejsardömet försökte med olika medel stoppa den illegala droginförseln. Efter två opiumkrig i mitten av 1800-talet, då även fransmännen deltog, tvingades Kina bland annat att legalisera opiumhandeln och överlämna Shanghais handelshamn i utländska händer.

Redan runt sekelskiftet hade Shanghai växt till en storstad med en miljon invånare och var ett självklart stopp för alla fartyg på världsturné. Bordeller, opiumhålor och spelhallar frodades och uttrycket att bli »shanghajad« myntades när överförfriskade besättningsmän ibland vaknade på fel fartyg och med nya arbetsgivare. Klassklyftorna var oerhörda. Kinesiska hamn- och industriarbetare levde under miserabla förhållanden medan utländska finanshus etablerade sig och byggde tjusiga byggnader längs the Bund – där stil och klass hyllas än i dag, och där hårt knutna slipsar får en slappare hållning när arbetsdagen är slut.

Kvällens första champagneglas spiller över inne på Bar Rouge och när fyrverkerierna sprider glitter över floden står några gäster och skålar på takterrassen. De befinner sig bara ett stenkast från trängsel och kommers på promenadstråket, men med flera våningars avgörande nivåskillnad mellan dem och världen nedanför. Byggnaden andas tidigt 1900-tal och den tidens typ av västerländskt skrytbygge. Från gatan är det svårt att ana vad som väntar där uppe, innanför de kalla stenfasaderna, där pulserande dansmusik får golvet runt dj-båset att vibrera. Mjuka, röda soffor och kuddar bildar myshörnor för dem som beställer helrör och provrör och annat som kan stickas ner i stora behållare med kylande is. En bartender lattjar med flaskorna och jonglerar till sig gästernas uppmärksamhet, ända tills hans kollega får det tacksamma uppdraget att tända eld på bardisken. En man har beställt ett Flaming Tower och glasen har staplats på varandra, spriten har hällts i. Nu ska det brinna, och för att göra det än mer spektakulärt spär man lite sprit över några meter bardisk också.

Ett par kvarter bakom oss, inne i gamla Shanghai, börjar man gnugga sig i ögonen och tänka på morgondagen. Någon halar in tvätten som hängt på tork från fönstret hela dagen. Två kvinnor som är klädda i likadana flanellpyjamasar går i armkrok längs gatan. De går med långsamt släpande steg och stannar till en stund utanför restaurangen på hörnet. Där inne är det vitt och sterilt, med obarmhärtiga lysrör i taket och plastbord med pappersdukar på det kaklade golvet. Kvinnorna tittar lite slött på det som är kvar av kvällens meny. Några ålar slingrar sig runt varandra i en plastbehållare med bubblande vatten, och grodorna i buren intill sitter staplade på varandra och stirrar stint ut i det gulnande ljuset från en sömnig gatlampa. I restaurangen mitt emot serveras nudelsoppa till tevenyheterna. Det är hemma-hos-känsla och de inramade affischerna på väggarna känns som tagna ur en kitschigt inredd svensk sportstuga.



Nästa förmiddag är det trångt om utrymmet på trottoaren längs Nanjiing Xilu. Snabba fötter navigerar fram genom folkmassan, med papperskassar från Bally, Gucci och Prada svängande i händerna. Nya Plaza 66 är det mest exklusiva varuhuset på gatan, och ger en fingervisning om vilka planer som finns för området. Här ska det välbärgade folket shoppa, för visst finns det pengar att sätta sprätt på. Den ekonomiska tillväxten har enligt officiella siffror legat på drygt 10 procent de senaste femton åren, en fjärdedel av alla utländska direktinvesteringar i Kina har förlagts till området kring Shanghai. De rika blir rikare, och det är i städerna det händer. Därför har också många fattiga bönder lämnat sin registreringsort för ett riskfyllt liv som arbetssökande i storstaden, där de står utan socialt skyddsnät. Miljoner människor har lyfts ur fattigdom sedan Kina öppnade sig mot omvärlden och genomförde omvälvande ekonomiska reformer, men klassklyftorna i dagens Shanghai är tydliga.

Jag går österut längs Nanjing Xilu, förbi exklusiva butiker och dyra restauranger, tills jag når avstickaren Wujiang Lu. Här är en annan värld, där restaurangerna är små och köerna långa. Ett gytter av människor och varor trängs på gatan och det luktar fränt från grytorna med tofu. Tofflor, dockor och miniräknare har slängts ut i högar till försäljning och en man grillar sötpotatis över en tunna med kol.

Några kvarter söderut, i de franska kvarteren, råder full kommers. Flera kilometer butiksgata har rullats ut bland de gamla koloniala husen, och efter att ha fönstershoppat länge utan uppvaktning är vi plötsligt hett villebråd. När vi hört ett första »Rolex« väsas i våra öron vet vi att vi närmar oss Xiangyangmarknaden. Jag hinner inte ens fram innan man blir överfallna av försäljare som tävlar om att övertyga mig om att just deras kopior är de bästa. Handväskor, klockor, dvd-skivor och golfklubbor. Bara jag följer med så ska jag få ett bra pris. Om man tittar in i en butik med äkta varor står genast en katalogförsedd man eller kvinna utanför och väntar. De har samma saker fast mycket billigare, hävdar de. Och deras affärer går lysande. Piratkopierade dvd-skivor för en tia styck ryker utan problem och Louis Vuitton-väskor från Korea prånglas ut i smorda ordalag.

Jag som vill tänka på saken får onda ögat av hon som släpat in mig i en labyrint av butiker, där allt är fejk och inget original. Hon har guidat mig genom plånböcker och golfbagar och boots och demonstrativt slitit i sömmar som inte har gått sönder. Och jag är otacksam nog att ta ett visitkort och be om betänketid.
Det ska ju gå fort i Shanghai. I östra ändan av den franska koncessionen har man på kort tid gjort om några gamla hus från tidigt 1900-tal till stiliga, nya versioner av sitt forna jag. Turistattraktionen Xintiendi ska ge en bild av Swinging Shanghai, som det såg ut när det begav sig. Paradoxalt var det här, i ett av husen i Xintiendi, som kommunistpartiet startades 1921. När kommunisterna tog över 1949 kunde man knappast ana vad som väntade drygt 50 år in i framtiden. I dag inryms restauranger, design- och inredningsaffärer i de välputsade byggnaderna och det satsas stort på området strax utanför, där en konstgjord sjö har anlagts och där affärsdistriktet Corporate Avenue håller på att växa fram. Men det sägs att det spökar i ett av de högresta kontorshusen. Varje kväll hörs en kvinnas otröstliga snyftningar. Kanske har utvecklingen gått för fort för henne, och en journalist på en av Shanghais tidningar har börjat undersöka om det finns fler exempel på klagande andar i stadens nya skrapor.

På 87:e våningen i Jin Mao Tower på Pudong hörs bara avslappnande loungemusik. Grand Hyatt Hotel förfogar över de 30 översta våningarna i huset och deras bar, Cloud Nine, har en svårslagen utsikt över Shanghai. Om några år får den konkurrens, när grannbyggnaden World Financial Center har nått sin planerade höjd på 460 meter och 95 våningar. Jin Mao får sträcka på sig och njuta av försprånget så länge det går. Blickarna från baren hamnar på västra sidan floden och ljusen som tänds när mörkret faller.

Tusen och åter tusen strålkastare kör hem från jobbet på upphöjda motorleder. Åt ena hållet bildar strålkastarna en vit orm. Åt det andra en röd, med baklyktornas sken som lysande ögon i nacken, på väg bort.
Ja det var väl allt för denna gång från en helt galen stad 
Nu dröjer det ett lityet tag innan ett nytt reportage kommer, men det kommer va så säker…..