Så då har man lämnat Gibraltar och har tagit flyget till Barcelona. Man känner sig både hel och ren efter några avslappnande dagar i lilla soliga England på den spanska sydkusten. Nu över till vår lilla vistelse i Barcelona.
När man kommer hem sex på morgonen, och undrar varför i hela friden man redan är hemma ja, då har man kanske just gjort Barcelona by night. För där tycks detta syndrom drabba de flesta mellan 18 och 40.
Först efter midnatt tar barlivet i Barcelona fart. Då blir det å andra sidan rejäl snurr på det. Minst fyra barer per kväll kan vara en rekommendation. Inte förrän efter tre är det dags att dra vidare till diskotek och klubbar.
Där man sedan kan stanna till åtta på morgonen.
Alla Barcelonabor uppskattar förvisso inte dessa vanor. Framför allt inte på bargatorna i gamla stan, där många grannar hängt ut stora banderoller med text som Respektera vår rätt till nattvila och Schh, våra barn sover.
Men vad bryr sig om det när man är bara ute och reser
Ett bra ställe redan tidigt på kvällen kan vara kaféet Schilling på Calle Ferran 23, ett stenkast från katedralen. En gammal knivfabrik, som omvandlats till ett av stans mysigaste kaféer/barer. Publiken ung, internationell och ofta gay.
En annan bra bar att börja med är pyttelilla, franskinspirerade Pastis, på nummer 4 på gamla hor- och transvestitgatan Calle Santa Monica vid foten av Ramblan. Pastis har stått emot Barcelonas modernisering. Stället har sett i princip likadant ut i över 50 år. Här, nära hamnen, sitter fortfarande en och annan lätt bedagad och omfångsrik blondin i baren, medan andra, med misstänkt korta kjolar, skyndar förbi utanför fönstret. I övrigt består publiken av stans mer vindpinade intelligentsia och turister. Mörkt och inrökt.
Fyrtiotalsmusik, och en sällsam inredning full av franska klichéer; bland annat en falsk parisisk gatuskylt, Place Edith Piaf, samt, hängande från taket, en osannolik flygande transvestitängel à la cabaret-dansös i papier maché.
Snett emot över Ramblan inne på vaxmuséets, Museu de Ceras gård, ligger sagobaren El Bosc dels Fades, med vattenfall, konstgjorda träd, trollkarlar och marionetter. Värsta sagoskogen, säger en av de svenska besökarna.
Lite högre upp på Ramblan ligger det vackra torget Plaza Reial, där man hittar Café Royale, på Nou de Zambrano 3 i Gotico-Born. Också ett bra ställe att börja på. Ganska litet, påminner om såväl Folkhemmet som Tranan hemma i Stockholm. Sextio- och sjuttiotalsmusik, soul, funk, dansgolv och furuinredning. Stänger 03.00.
På Plaza Reial mot Ramblan/Calle Ferran finns också Pipa Club, en klubb inhyst i en antik våning, med loungig mingelstämning, biljardbord och låg musik. Har ibland jazzkonserter. Här måste man ringa på en klocka för att bli insläppt. Öppet till 06.00.
Ytterligare ett snäpp upp ligger matmarknaden la Boquería och bakom den på Carrer Carme 33 ligger Lupino, en av Barcelonas nyaste barer/restauranger. Lupino öppnade i februari av José, som tidigare bott i Sverige. En lång, lång bar med restaurang i ena änden, cocktails, och klubbstämning med plattvändare mitt i lokalen. Designat till tänderna, det mesta i ljusgrönt och gult, utom den långa fondväggen i mörkblått med färgskiftande neonränder.
Tanken är att det hela ska påminna om en landningsbana, säger José. Men det har också en del catwalk över sig.
José håller också i populära musikbaren DOT, på Nou de Sant-Francesc 7.
Längre in i gamla stan, i stadsdelarna Barrio Gótico och El Borne finns många trendiga barer. En hel del mindre, med mojitos och cocktails, längs Paseo del Borne. Likaså mitt emot kyrkan Santa Maria del Mar där intill, på Calle Argentería.
Några kvarter söderut, på Calle Diputació 215, ligger Domèstic. En trivsam lokal med mycket femtio- och sextiotal. Bar, restaurang, mellanbar, samt en loungeliknande innerbar med dansgolv och gamla begagnade mysfåtöljer. Som namnet antyder är stället hemlikt. Mellanbaren har durkslag (!) på väggarna, en kubhylla med köksattiraljer, samt psykedeliskt handmålade bord (70-tal!), och otroligt vacker barpersonal. Käket är billigt, menyn kort. Hit kommer publiken, i 2530-årsåldern, framåt 02.00.
Går man över till de mer utpräglade nattklubbarna och dansgolven ligger La Paloma närmast, på Calle Tigre 27 i Raval. När du väl passerat kön utanför den julgransbelysta fasaden, möts du av ett jättedansgolv med enorm takkrona, mycket tunga draperier och scen i gammal stil à la Nalen. Särskilt bra är den klubb som huserar här på torsdagar. Övriga dagar kan det vara lite Ålandsbåt över La Paloma; blandad publik med olika åldrar, otrendigt, trevligt, musiken ofta bra, med allt från 80-talshits till house.
Jamboree, Plaza Reial 17 i Gotico-Born, har en stor svart publik. Jamboree var för övrigt Spaniens första jazzklubb, då den öppnade 1959. I dag är det både jazz, funk och soul. Kön är kort, åtminstone vid tretiden. Inträde 12 euro, inklusive drink. Ger också tillträde till Tarantos en trappa upp, med mest latinamerikanskt och ibland flamenco. Trångt och dansant, bra fart på dansgolvet, lite raggstämning, men inget hårdragg. Stänger 04.45. För tidigt, tycker de flesta av oss som då blir utkörda.
En yngre publik är det på Salsitas, Nou de la Rambla 22 i Raval. Här dånar technomusiken ända ut på gatan. Den som lyckas armbåga sig fram genom den knökfulla, avlånga baren längst in till själva klubben, restaurang tidigare på kvällarna, får se de dansande samsas med palmer och en jätteananas, allt i gips. Palmernas koksnötslampor blinkar i samma takt som besökarna drar i sig sitt kokain och sina jointar. Detta 2025-årsklientel ser ut att trivas alldeles ypperligt fram till dess att de slängs ut vid fyratiden.
Då går många vidare till Otto Zutz, Calle Lincoln 15 i Gràcia.
Hit är det föga idé att komma före halv fyra. Stänger gör man först bortåt sju på morgonen. Inträde 15 euro, inklusive en dricka.
Här styr svenska nattklubbsdrottningen, exmodellen och fyrabarnsmamman Klea Levin, som tillsammans med sin man driver stället. Otto Zutz påminner med alla sina fyra olika dansgolv på olika våningar lite om Stockholms gamla Bobadilla/Kolingsborg, om än i mer exklusiv tappning.
Här finns något för de flesta.
Högst upp, där det ibland ordnas privata mottagningar, styrs garderoben med järnhand av den söta brasilianska transvestiten Valerio klädd i blå glittertopp och matchande byxor.
Mest är det ungdomar, få över 27, som står och skakar till stroboskopbultande house och techno bacalaomusik på bottenvåningens jättedansgolv, anförda av två gogodansöser med magnifika 80-talssolglasögon och dito klädsel. Faktiskt rätt kul, även om man råkar ha fyllt 27 eller till och med 37. Här är fullt av självmedvetna exhibitionister och allmänt dansglada existenser, som gärna och med humor viker ut sig på väggarnas miniscener.
En trappa upp finns två olika dansgolv. Hot Club för mest svart musik (ställets bästa!), och Red Room, med deep house (rena rama ungdomsgården, inklusive hånglande par).
Högst upp på Los Altos är karaktären lite mer av privat klubb, med lugnare musik och gäster som i vissa fall hunnit fylla 40. Faaaaaaast där är man ju inte ännu på lång lång tid ;-)
Ja efter vår lilla vistelse i Barcelona får vi ser var vi hamnar härnäst spanat in flyg både till paris och till Mallis :-)
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar