Så då är Rom lämnad bakom oss och som sagt var 5 dagar var alldeles för lite. Har bara konstaterat att man får åka dit där igen. Har tagit klivet över Italien och hamnat på den Adriatiska havets sida .
Vissa städer är byggda för lärdom eller handel. Dubrovnik tycks uppförd för romantik. Att besöka staden närmar sig känslan av att vara kär. Miljön ger sådana löften.
Ovanför havet reser sig medeltiden som en ögla. Två kilometer branta fästningsmurar drar svepande lovar inför ett brett hav av tegeltak, stramar upp sig inför katedralspiror och gömmer gränder så smala att de bär på jordkällemörker.
Dubrovnik doftar sommar då jag vandrar över stadsmuren. Värnet har sett krig och belägringar, en skeppsbruten Rikard Lejonhjärta. Det mesta. Precis där den sista fästningsstenen når Adriatiska havet i svindlande blått, har fem unga amerikanskor sparkat av sig sandalerna, ställt vinglasen nedanför baren Buzas rangliga järnstege och kastat sig med klänningar och allt ut i vattnet.
Där ligger de med utslagna armar och flaxar lugnt. De blöta klänningarna har gett dem vingar. Tycker mig se simmande änglar. Hör hur de fnissar, skriker och tjoar till varandra, ser hur de simmar mot land för en ny klunk vin.
Dubrovnik har hittat tillbaka. Från krig och krut till siden och rosor. Tio kryssningsfartyg har anlänt under morgonen. Passagerarna som väller ut i gamla stan fyller ut stadsbilden så totalt att de bofasta tycker sig tvungna att slå tillbaka, och gör så effektivt.
Tvätt hängs tvärs över gränderna, med samma tydlighet som när man sätter upp jakttroféer och vill att alla ska se dem. Markeringen visar att här lever fortfarande människor, att Dubrovniks medeltida kvarter inte bara finns som ett tidsfördriv åt kryssningsgästerna.
Vandrar rakt in i ett blåflammigt sängöverkast, i två tunga dunkuddar, slött dinglande i en orkeslös förmiddagsbris. Längre bort skyltar en hel familj med sin existens: underbyxor, vardagskläder, far, mor, son, dotter.
Dubrovnik har alltid varit påhittigt. En föregångsstad om man så vill. Under den tusenåriga republiken Ragusa tillhörde staden en av de viktigaste hamnarna mellan Istanbul och Amsterdam. På andra områden var Dubrovnik en förebild för hela Europa, för platser som hade anspråk på att kalla sig civiliserade.
Världens första allmänna sjukhus öppnades här, det första ålderdomshemmet och kontinentens första apotek likaså.
Stadsstatens gränser försvarades dessutom med list istället för våld. Varje år färdades en delegation till sultanen i Istanbul. Sällskapet bestod av chefsförhandlare, barberare, översättare, notarie och den präst som ansvarade för ett portabelt altare som också följde med på färden. Uppdraget var att behaga och övertyga sultanen. Att överräcka gulddukater och lena ord i utbyte mot fortsatt frihet och möjligheter till lukrativ handel.
Något sådant var knappast gångbart under 1990-talet då Jugoslavien föll samman under obegripliga grymheter och Dubrovnik hamnade mitt i skottlinjen.
– Jag är trött på kriget! skriker Robert som arbetar i ett av gamla stans kaféer.
– Trött på att varje dag behöva svara hundratals turister: Var slog bomberna ner? Var fanns du då? Hatar du serber?
Kunderna är i princip bara turister. Och Robert säger sig veta varför de tagit sig just hit till Dubrovnik. För lite sol och bad, men också för att få kulhål och blod utpekat, för att höra lidandets statistik: antal döda och sårade, hur många tegeltak som sköts sönder, vad det kostade att reparera dem. Helst en anekdot om ett älskande par, han serb, hon kroat, båda ihjälskjutna av krypskyttar under omfamningen.
Varför skulle någon vilja bli påmind om ett krig som bara önskades av dem som inte behövde vara med i det?
Ändå visar Dubrovnik upp kriget som ett gesällprov. Det dominerar bokhandlarnas skyltfönster. De guidade rundvandringarna under vilka spår från konflikten pekas ut.
Hålen från de granater och kulor som i samband med julen 1991 drog rakt genom apoteksväggen mellan Madonnafigurer och svulstiga målningar. Minnesutställningen i Sponzapalatset av de män som under den långa och smärtsamma ockupationen offrade sina liv för Dubrovnik.
Att leva med kriget är omöjligt.
Att glömma det är lika hopplöst.
Freden finns på papper. Men kriget är kanske först över då ingen längre tänker på det.
Nu påstås Dubrovnik åter vara en fullständigt normal stad. Men jag tvivlar. De simmande änglarna är bevis nog. För parallellt med allt det mörka, finns något starkare. Som inte går att stoppa. Vandrar genom en stad som doftar mat, där tornseglare flyger lågt över hustaken och skriker ut sin glädje över sommaren. Hör musik. Hör drömmande fotsteg genom gränderna. Och inser att den brittiska författarinnan Rebecca West nog kom ganska nära sanningen i reseskildringen Black Lamb and Grey Falcon. Dubrovnik är stad för dem som är på smekmånad eller de som aldrig haft någon ännu.
Så fortsättning följer så klart :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar