En liten fiat med vidöppna rutor har stannat vid rödljusen nedanför tågstationen Saint Charles. Tonerna från det lokala hiphopbandet Massilia Sound System tränger igenom bullret av tutande bilar och stojet på den lilla bistron på hörnet.
»Vad blått det är«, sjunger de, »och vad det är vackert.« Det är som om allt stannar till i några sekunder. Någon vänder sig om och ler. Vinkar till lite med handen och gör tummen upp. En annan nynnar med i låttexten tills det blir grönt igen och Fiaten försvinner med gasen i botten.
– De sjunger om vårt böljande blå medelhav, förklarar servitören på bistron.
Han tillägger med ett triumferande leende:
– Marseille heter Massilia på latin, därav namnet på hiphopgruppen. Du vet väl att detta är Frankrikes äldsta stad? 2 600 år gammal.
En historielektion på en gata kantad av kebabstånd, brasserier och billiga klädbutiker.
Sedan grekerna grundade Marseille har stadens hjärta alltid funnits på samma plats; några kvarter ner från stationen, i den gamla hamnen, »Le Vieux Port«.
På kajen längs med den naturligt skyddade småbåtshamnen står kaféborden tätt. Folk läser Le Monde, Libération och Le Figaro, och dricker kaffe i förmiddagssolen.
-Poisson frais!
Färsk fisk, ropar en kvinna i rosa fleecetröja och stickad mössa med hes röst. Hela hennes fårade ansikte tycks ha åldrats i harmoni med vind, sol och hav, och kanske en och annan pastis, den anisbaserade aperitifen som är något av stadens nationaldryck.
Hon ler när jag frågar vilka fisksorter som krävs för att göra stadens mest kända maträtt, fisksoppan bouillabaisse. Rycker på axlarna.
– Eh, skrattar hon, ta de fiskar och skaldjur du har, men glöm för guds skull inte saffran, fänkål och så vitlöksmajonnäs!
Från den livliga fiskmarknaden i hamnen ser man Basilique Notre-Dame de La Garde torna upp sig ovanför tak¬åsarna. Marseilles symbol och mest besökta turistmål.
– Ah, la bonne mère. Hon vakar över oss och skyddar oss, säger fiskförsäljerskan när hon ser vad jag tittar på.
Istället för att ta mig upp till toppen för att titta närmare på »den goda mamman«, som lokalbefolkningen kallar henne, vandrar jag några hundra meter upp på paradgatan La Canebière och tar av till höger. Rue d’Aubagne. Det doftar av mynta och starkt kaffe. Här, i kvarteret Noailles, som i folkmun kallas »arabkvarteret«,
breder en jättelik basar ut sig under ett jättelikt tak. Marseilles säregna dialekt (till exempel »peng« i stället för »pain«, som betyder bröd) blandas med arabiska.
Sött myntate må inte vara typiskt franskt, men i Marseille känns det lika naturligt som vin, olivolja och provensalska kryddor. I alla fall i just det här kvarteret.
– Vill du ha mer socker?
Männen vid bordet bredvid inleder en konversation. De bästa couscousrestaurangerna, det svenska välfärdssystemet och kända filmer som spelats in i Marseille är samtalsämnen som avhandlas i snabb takt. Och Zinedine Zidane förstås.
– Han är den mest kände Marseillebon genom tiderna, slår en man fast.
De andra nickar.
Hans bild finns till och med uppmålad på en husvägg. »Made in Marseille«. Männen döljer inte sin stolthet. Den legendariske fotbollsspelaren är född här, men har sina rötter på andra sidan Medelhavet, i Algeriet, precis som de.
Fotboll är ett givet samtalsämne oavsett i vilket av Marseilles kvarter man befinner sig. Det lokala laget, om Marseille, blev i år franska mästare och stadion Vélodrome är en turistmagnet, även när det inte spelas match.
Men de utländska turisterna springer inte direkt ner varandra på Marseilles gator, som de gör på den franska rivieran. Denna stad brottas med epitet som skitig, bullrig, farlig och hetsig.
– Skojar du?
Den unga Marseillebon Julie skrattar när jag berättar mina historier genom Europa. En cigarett i ena handen och stora, mörka solglasögon i den andra. Tajta jeans och vitt, smått genomskinligt linne. Hon kindpussas med var och varannan i det trendiga bohemkvarteret Cours Julien.
Snabbt övergår dock leendet i en massa svärord. En liten röd Peugeot av äldre modell har parkerat framför hennes garageport, trots att där står en stor förbudsskylt.
– Fan, vad trött jag blir!
Hon ropar dit en kompis, öppnar dörren till den olåsta bilen och börjar putta i uppförsbacke. Här gäller inga halvmesyrer.
Klockan är strax efter sex på kvällen. Det är dags för l’apéro. Den obligatoriska franska fördrinken. Tid att umgås. Terrasserna på Cours Julien är i det närmaste fullsatta.
Hit kommer innefolket för att synas. Trendfaktorn är hög, men på ett avslappnat vis. Skäggstubb, scarfar och moderiktiga glasögon.
Vespor och gamla cv-tvåor (bilar då) står parkerade framför de små butikerna med lokalt designade märken, som omgärdar det populära torget.
I Marseille betyder l’apéro oftast en pastis blandad med vatten och is. En populär alkoholfri variant är menthe à l’eau, grön saft med en smak av mint. Men det är inte drycken som står i centrum, utan konversationen.
– Det är den enda tiden på dagen som man verkligen har tid att avhandla problem och glädjeämnen, konstaterar Julie. L’apéro är att vara tillsammans helt enkelt.
»Marseilles konst finns inte främst på stadens muséer, utan på gatan. Det är sättet att leva på, att skratta, att gråta, att sjunga.« Detta enligt den kände franske filmregissören Robert Guédiguian som, precis som cineasten Marcel Pagnol, spelat in de flesta av sina filmer här. Han är ambassadör för kulturhuvudstaden Marseille 2013, ett kulturår som man hoppas ska ändra bilden av en sliten och farlig hamnstad.
– Okej, Marseille är en enda urban oreda, medger Julie, men en fantastisk sådan!
Jag tänker att kanske är det invånarnas stolthet över deras så bespottade stad som är hela grejen. Intensiteten och närvaron. Jävlar anamma, raka ryggar och leenden, trots att livet inte alla gånger är lätt. Parisbourgeoisiens raka motsats.
Julie lägger pannan i veck och gör ett försök att förtydliga sig.
– Tempot är utan tvekan högre här än i andra sydfranska städer och ja, nog är det både bullrigare och på vissa håll mer slitet. Kanske är det bara det man ser om man inte skrapar på ytan. Tittar, känner och lyssnar. Är.
Hon reser sig med ett leende. Dags för fler kindpussar. Dags för fler äventyr i natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar