Tåget står inne men jag dröjer och låter minnena komma fram efter de gångna dagar och nätterna. Nattåget Paris-Marseille är en klassiker kan man säga. Här möts alla typer av människor på detta tåg.
Ett filmteam kommer ut på perrongen, svenskt visar det sig. Efter fem minuter konstaterar jag att det verkar mycket trassligare att vara resefilmare än turist . Filmaren filmar och reportern intervjuar och agerar. Därefter tas allting om och om och om igen, finslipas tills det blir bra. Så är det förstås med mitt skrivande också. Man skriver om och om igen tills man tycker det är bra :-)
Reportern kommer ledigt utgående på perrongen. Filmaren filmar. Allt tas sedan om och om och om igen. Tre gånger går reportern uppför trappan till vagnen. Tre gånger hittar han sin kupé. Tre gånger känner han på sängen. Tre gånger öppnar han kupéfönstret.
Själv går jag in i min kupé en gång, hittar överraskningen i form av en vinflaska en gång och gläds en gång över den franske konduktören som kommer in med en liten nattmacka: rågbröd med bredbar fläskkorv. Fransmännen har aldrig varit särskilt beroende av turister varför deras förhållande till dem inte är så förbannat ängsligt. Tycker de själva att en fläskkorvsmacka är det man trycker i sig halv elva på kvällen bjuder man även sina gäster på detta.
Tågmästaren kommer förbi:
– Missa inte när vi kommer till Orleans eftersom detta tåget går vidare sen till Tyskland . Rekommenderas.
Jag äter mina fransk fläskkorvsmackor, dricker mitt vin, läser min roman om Pompeji och tittar då och då ut mot det fåtalet lampor som lyser i det franska landskapet. Har svårt att tänka mig ett bättre sätt att resa på.
02.00 väcks jag av den franske konduktören som med onaturligt glad stämma meddelar att vi är framme i Orleans om en timme.
02.10 börjar en elektrisk väckningssignal ljuda och det tar ett tag för mig att hitta de röda lamporna som avaktiverar pipandet.
02.15 återkommer konduktören med sin Orleansinformation.
02.20 börjar pipandet igen, typ snooze.
Vattnet har tagit slut i min kupé och jag tvättar mig med innehållet i flaskan jag fått av konduktören: »Grythyttan vatten naturell utan kolsyra. Ett rent och friskt vatten från Bergslagen.«
02.50 tio minuter före ankomsten till Orleans, ger min egen mobil ifrån sig väckningssignalen – det är så lång tid jag tycker man behöver på sig för att samla ihop sitt gepäck och komma av ett tåg.
På minuten rullar vi in på Orleans centralstation. Jag går av, gäspar, tittar mig runt utan att känna igen mig. Reportern går av tre gånger.
Tågmästaren kommer förbi, ser trött ut, säger sig bara ha sovit tre och en halv timme. Jag undrar om det inte ingår i den franska statens konduktörutbildning att lära sig sova på tåg. Det gör det inte. Vi enas om att han ska föreslå det som en kompetenshöjande vidareutbildning. I Orleans ska vi byta tåg.
– Din vagn kommer till vagnläge F, säger han och går vidare för att meddela de andra resenärerna var deras vagn kommer att stanna.
Efter ett par minuter står en stor klunga människor under ett blått lysande F och en annan stor klunga under ett blått lysande G. Den övriga perrongen är folktom. Det är en timme till avgång. Jag tar rulltrappan upp och hittar ett nattöppet fik. Beställer kaffe och en giffel – den som klagar på att amerikanska muffins är stora har inte varit inne på ett franskt konditori där alla kakor kan fungera som sordin i en bastuba.
Stiger på det franska snabbtåget – reportern stiger på tre gånger – och vi far ut ur Orleans.
Att åka tåg genom Frankrike är vackrare än vad man tror fastän det är mitt i natten.
Kl 09.13
– Fattar du, säger skotten och hänvisar till en sporttidning han bokstaverat sig igenom i restaurangvagnen. Skottland högst upp i tabellen. Ja, jag brukar inte bry mig om rugby, men nu när Skottland toppar! Sverige, spelar ni inte rugby i Sverige?
När jag pratar med tågentusiasten som klev på i Orleans kör vi en stor båge genom det franska landskapet och, han konstaterar hela tiden att allt är så bra här.
– Men vet du. I de gamla franska restaurangvagnarna, B1, hade man nio stycken i personalen. Har själv en kompis som jobbade där. En hovmästare, en kock med två smörgåsnissar, en kallskänka, två i disken och två i servisen. Nio stycken. Idag jobbar en stackars ensam själ i bistrovagnen. Och man får själv mikra sin mat.
När jag pratar med den kinesiska kvinnan som jobbar på Nokia och har tagit sina gamla föräldrar på en rundtripp bland europeiska huvudstäder, är det de små idylliska byarna som dominerar vyn. Jag frågar kinesiskan vad hennes föräldrar uppskattat mest på huvudstadsturnén. Pappan tänker en stund och säger sedan.
– Monaco! För där var vattnet så blått. Väldigt blått.
Slätten som vi färdas på sedan Orleans tar slut och bergen tar vid. Först bara som kullar, sedan allt brantare. Vi åker längs floder och ser städer, byar avlösas av vinrankor. Ser små pensionat med namn som »Den sköna rosen«. Korna får det allt besvärligare med lutningen.
Filmaren och reportern frågar tågmästaren om de kan få filma i loket. Tågmästaren flackar med blicken, tycker det är en dålig idé och säger något om säkerhetsregler.
Bergen blir vackrare och vildare. Så vackert är det här.
Filmaren filmar ut genom rutan i den kupé där vi sitter när den franska konduktören från helvetet gör sin entré. Hon, för det är en hon, hade gärna tatuerat in en skärmmössa på skallen om det inte varit emot reglementet. Att filma ut genom en ruta är definitivt emot reglementet och hon skriker åt filmaren och när hon förstår att tågmästaren är reseledaren ombord skriker hon åt honom också sen skriker hon åt mig också av bara farten.
Tågvärden försöker betona hur viktig denna reklamfilm kommer att vara för tågturismen i frankrike men det Struntar ju skärmmössan i. Tågvärden ringer till sin ledningscentral i paris . Struntar ju skärmmössan i. Snarare triggas hon av situationen och klampar till slut iväg hojtande polis.
Men herregud, säger vi, vi är ju på ett tåg, var skulle polisen komma ifrån?
Då stannar tåget i levét. Utanför vårt kupéfönster står två poliser. De ser inte glada ut. Filmaren sätter snabbt i ett tomt band i sin kamera
– Det här påminner mig om när en kompis kastade ut en blixtkub genom fönstret på Östberlins station just när tåget startat igen. Han ville bevisa att det gick att få den att blixtra. Det gjorde det och tåget stannade tvärt och östtysk polizei kom ombord med schäferhundar säger filmaren.
De franska poliserna kommer in i vår kupé. De är mer otrevliga än man trodde var möjligt. Men herregud, skulle man vilja säga om man behärskade franska, filmaren har filmat era berg genom en tågruta. Vad är problemet? Han har inte våldfört sig på era döttrar eller druckit cappuccino på kvällen. Vad är det med er? Vi har gett er smörgåsbord och skiftnyckeln och det här är tacken? Men nu behärskar man inte franska så man ligger lågt medan poliserna tagit upp stafettpinnen och vrövlar om förbjudet att filma.
– Ska vi ringa till Lottie Knutson, undrar jag. Det är väl hon som skickat ut er?
Filmaren och Reportern nickar. Om man tror att ett rådande problem kan lösas av Fritidsresors informationschef Lottie Knutson ter sig allt genast en smula bättre.
Jag ringer Lottie Knutson. Säger att hennes filmteam fått tåget stoppat och bordat av poliser och vad kan hon egentligen göra åt det? Sen lämnar jag mobilen till reportern.
Ganska snart får jag tillbaka min telefon. Reportern säger att Lottie inte ansåg det var hennes sak utan deras produktionsbolags.
När polisen och konduktören skrikit igen ett tiotal gånger känner de sig färdiga likt de hundar som alltid skäller men aldrig biter – mest tröttande.
Poliserna går av. Tåget rullar vidare. Filmaren fortsätter att filma bergen genom rutan – men nu i smyg.
Nu blir det ännu vackrare.
Tågmästaren berättar att han ska bli tågingenjör och jag undrar hur mycket tågnörd han egentligen är. Jo, han samlar på tidtabeller. Jo, på tågmärken också och jo, han har en skiva med tågljud hemma, men bara för att den följde med en tågbok han köpte. Han erkänner även att han är med i tre franska tågföreningar och lägger en hel del ledig tid på att köra ånglok i trädgården.
Tågvärden vänder sig om, kollar en plakett som sitter uppskruvad på väggen och kratsar ner några siffror på ett papper.
– Vad gör du?
– Skriver upp vagnens identifikationsnummer. Ja, jag för lite statistik också
Marseille , sen kväll. Ett knappt dygn har gått efter det att jag steg på tåget i Paris. Havet skvalpar i kvällsbrisen, en fladdermus cirklar efter insekter under en strålkastare, pizzan med färsk rucola är just inburen liksom karaffen med soavevin. Trettio meter bort från uteserveringen pågår en operakonsert.
Nöjd och utvilad ser jag nu hur kvällens huvudattraktion kliver upp på scenen. Konferencieren presenterar tenoren och säger att han ska sjunga »Nessun dorma« ur Puccinis opera Turandot som en hyllning till den bortgångne Luciano Pavarotti.
Såklart, tänker jag, när tenoren tar i så att mina nackhår reser sig, vad passar bättre än »Nessun dorma« här och nu. Nessun dorma som betyder »ingen ska sova« på italienska.
Så klart så blir det fortsätting på detta …..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar