Främlingsleginär på stan och underbara stränder dag 31-36

Korsika , Korsika denna ö i medelhavet :-)

Louis skrattar högt och slår ifrån sig med båda händerna i en generad gest. Nej, han tänker inte sjunga. Det är hans gäster på baren som ska stå för sången. Och det gör de. En äldre dam greppar mikrofonen i gränden utanför baren och sjunger spanska kärlekssånger som dryper av hjärta och smärta. Stans gubbar, som samlats för en glad kväll, applåderar. Strosande turister stannar till och tar en pastis (älskar pastis) för den trevliga stämningens skull, och lyssnar till den sjungande tanten och de två trubadurerna som tar vid med sina korsikanska sånger om liberté. Solen håller på att gå ner över havet och man känner tångdoften kittlar i näsan.

Jag befinner mig i den lilla staden L’lle Rousse. Det är inte Korsikas största turistmagnet, inte den snyggaste av öns städer, men jag trivs. För L’lle Rousse har en tillbakalutad och välkomnande atmosfär, ett sött litet torg med restauranger perfekta för kvällarnas middag, en bouleplan förstås, en strand mitt i stan och så Louis bar, Restaurant Aquaidrea, då.

Stan ligger så strategiskt att den är en perfekt bas för att utforska omgivningarna. Det går till exempel att skumpa till grannstaden Calvi med tåg, ett färdsätt som rekommenderas den som vill stanna till vid någon av kuststräckans stränder.
Calvi är lite av ett måste. Det är vindlande gränder och vita hus. Det är sött och pittoreskt. Över stan vakar citadellet och utsikten här uppifrån är magnifik.

Johannes från tyskland på väg till legionen för att ta värvningen.


Chansen – eller risken – att stöta på medlemmar från den mytomspunna franska främlingslegionen är stor här i stan. Man känner lätt igen dem på deras rakade skallar. De har sitt högkvarter i närheten och det finns ett slags minimuseum som berättar historien om elitsoldaterna som idag ofta är unga män från de forna öststaterna. Fem år i elitstyrkan och de har gjort sig en hacka – och förtjänat franskt medborgarskap.
I Calvi lär historieintresserade få något att förbryllas över. Här hävdar man att Christofer Columbus minsann är född, något som alla historiker inte skriver under på. De flesta historieböcker anger Genua i Italien som upptäckarens födelseort, men sådant tar man lätt på i Calvi.

Calvi må vara sevärt, men är också turistigt och trångt, åtminstone under högsäsong. Tåget tillbaka till L’lle Rousse är perfekt efter en dags vandrande i Calvis gränder.
Saint-Florent, Porto, Porto-Vecchio, Ajaccio … Det går att rabbla hur många städer som helst som är värda att besöka. Men det är en som är något alldeles extra: Bonifacio.
Bonifacio är städernas stad på Korsika. jag anländer i solnedgången och när bilen når krönet och ja plötsligt kan blicka ner på stan och fjorden – jodå, en fjord – som klyver Bonifacio i två delar, då tappar man andan. Vyn är som hämtad ur en sagobok.

Man Thailand när man står på Plage de Palombaggia, strax söder om Porto-Vecchio. Stranden är lång, sanden mjuk och vattnet så turkost och varmt att det för ett ögonblick känns som att vara någonstans i Sydostasien.
Stränderna är en av Korsikas största tillgångar. De är många, utspridda och mycket olika varandra. Små laguner med turkost vatten för tankarna till Söderhavet. Svarta, karga stränder för tankarna till Island.
Det mest turkosa vattnet, och det klaraste, hittar vi vid golfbanan Sperone, strax utanför Bonifacio. Stränderna omgärdas av golfbanan, men är allmänna.
På norra ön är karaktären annorlunda. Vid den sockersöta byn Nonza finns en svart, öde och enorm strand, en blåsig upplevelse av en vildare natur.

Bara någon kilometer norrut finns en annan häftig strand i Marina d’Albu. Det är en liten hamnby som få turister bryr sig om att svänga av huvudvägen för att se. Här händer ingenting. Här finns ett hotell, två restauranger, en bar och en svart stenstrand.
Inne i Bonifacio hittar jag en smal stig som sticker av från en av infartsvägarna. jag klättrar uppför och vandrar nedåt och kommer fram till en liten badvik där man får vara helt ensamma en stund och njuta av synen av Bonifacio uppe på klippan på andra sidan fjorden.

Flera av Korsikas stränder går bara att nå med båt. De är fria från pråliga resorter och solstolsuthyrare. Korsika har månat om sina kuststräckor. Inget har fått byggas närmare än hundra meter från vattnet.

Som att kliva in i en filmkuliss, så känns det. Huset är maffigt, rått, utsikten fantastisk. I matsalen känns det som om tiden stått stilla och faktum är att inte mycket har ändrats sedan Hôtel les Roches Rouges byggdes 1912. Bedagad elegans kan man kanske kalla det. Hotellet är ett måste för den som har vägarna förbi den lilla byn Piana – och det bör man faktiskt ha.

Boendet på Korsika höjer helt klar min resas mysfaktor. För här finns ingen solkust, ingen riviera, inga Sheraton, inga svulstiga resorter med pooler och bamseklubbar. På Korsika bor man på små, privata och personliga hotell utan tjafs.

Hôtel de l’Europé i lyxiga pyttestaden Saint-Florent är ett sådant: litet med sina 17 rum, familjeägt och personligt inrett. Väggarna är vita, möblerna bastanta, antika och mörka. Det är mycket lyx för två stjärnors hotellklassificering och 660 kronor för dubbelrummet.

Man stortrivs och njuter av utsikten från fönstret. Därnere vid kajen ligger lustyachterna på rad medan dess ägare strosar promenaden fram före kvällens middag.
Jag bestämmer mig för att prova hotellets restaurang, knatar en trappa ner, sätter oss på uteserveringen och äter resans bästa måltid, serverad av en av ägarna som ser ut som en fransk variant av Fredrik Ljungberg. Så ja överlag känns det som om Korsika funkar helt enklet. Hit kan jag verkligen tänka mig resa igen.

Ja det var alles idag och fortsättning följer