Äppelpajstrekken och en väg till himlen där stjärnorna bor dag 76 till 83

Jag står framåtlutad på nästan 5 000 meters höjd. Svetten från pannan fräser upp små mörka hål i snön. Skymtar min nepalesiska vän Maheshs gula jacka längre upp i branten. Känner den höga höjden innanför tinningarna. Något vill ut ur min kropp: hjärtat, hjärnan, kanske båda två. Något annat har tagit sig in: Nirvana . Kanske beror det på vinden. Kanske på höjdsjuka. Men i öronen ringer ett fett »sound av denna grupp« just som jag lyckas pressa mig över ett nytt backkrön och plötsligt ser buddistiska böneflaggor och en minnessten. Precis då vaknar hjärnan och säger: »Slicka inte! Vad du än gör, slicka inte!«

Jo, jag har också läst Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Om Matti som på det 5 400 meter höga passet Thorong la fryser fast läppar och tunga mot en tibetansk böneplatta och till slut, när allt hopp verkar ute, lyckas kissa sig loss. Kniper därför hårt, håller igen på allt: blåsa och saliv, och lyssnar på vinden och Nirvana.
Men vi tar det från början. Jomsomtrekken, Nepals populäraste vandringsled, blev ett begrepp mot 1960-talets slut då hippiegenerationens resenärer insåg att landvägen via Istanbul alls inte behövde ta slut med ett haschrus på Katmandus Freak Street, utan att man kunde nå betydligt högre än så. Från Pokharas tropiska grönska gick en urgammal handelsled mot höga Himalaya med snö och röda kloster. Värds¬husen låg tätt och någon västerländsk vandrare som tröttnat på curry och ris hade lärt traktens folk att grädda paj; därav ledens andra namn: äppelpajstrekken.

Himalaya hänger fladdermus-uppochner och vitt i Phewa¬sjöns spegelbild den morgon då Mahesh och jag påbörjar vandringen. Bortom byn Birethanti börjar Nepal se ut som i uppslagsverken. Hus och byar tycks utslängda bland de risodlade terrasserna på ungefär samma avstånd som den måne som ännu blänker på himlens högra hörn. Jag har åtta dagars vandring framför mig till målet vid Muktinath. Men just nu gäller de 3 300 trappstegen upp till byn Ulleri och den första nattens värdshus.

Vaknar till Annapurna South och Himalchuli som står på tå inför Super View Guesthouse. Över frukosten berättar Mahesh hur han hamnade här, med Himalaya som arbetsplats. Vid 20 års ålder bestämde han sig för att lämna hembyns buffel och plog. Ryktet hade nått honom. Indiska armén sökte rekryter. Lönen var nästan dubbelt så hög som i den nepalesiska armén. I sällskap av fyra vänner klev han av bussen i Varanasi. Lärde sig hur man plockar isär en smg, short machine gun, hur man rengjorde vapen och sköt i prick. Bara slutprovet skilde honom från skyttevärnen i Kashmir. Men innan Mahesh kom dit, ringde kusinen Nirmala från Katmandu och sa: det saknas folk till min mans trekking¬expedition mot Everest. Sedan dess har han tillhört bergen.

Traskar med solen som sällskap. Bortom Ulleris åkerlappar flyr stigen in under ett tak av krokiga grenar och skägglav. Storskogens luft är fuktig och söt. Plötsligt ljuder bjällror genom det tysta dunklet. Vita och bruna springare rinner i kolonn. Handelsresande tibetaner, med svarta amuletter runt halsen, springer jämsides med tungt lastade hästar. Så sluter sig skogen tyst och mörk på nytt, och löv och epifyter hänger över oss som kvarglömda fanor från en sedan länge bortglömd nation.
Når byn Ghorapani tidig eftermiddag. Resten av dagen blir en lång väntan. Vid följande gryning ska vi tåga mot utsiktspunkten Poon Hill. För att alla gör så. För att besöket är nästan rituellt. För att Himalaya härifrån träder fram ur natten som en vit vägg av 8 000-meterstoppar.

Driver sysslolös runt i byn. Den söta värdshusvärdinnan, en ung magarkvinna, har gift sig med en holländare och flyttat till Europa. Skjulet där den lokala maoistgerillan under tidigt 2000-tal krävde revolutionär skatt från alla passerande vandrare, gapar tomt sedan kungen besegrats och maoist-erna flyttat in i parlamentet i Katmandu.

Kliver åter in i lodgen. Fingrar på vinställets dammiga Châteauneuf-du-Pape-buteljer. Men beställer det vanliga. Äppelpaj med vaniljsås.
Klockan 04.25. Välter väckarklockan i golvet. Stiger sedan upp i det iskalla rummet och vinglar runt innan jag får på mig vantar och mössa. En rund och lycklig måne följer oss upp till Poon Hill. Står där knappt en timme senare i det frostnupna mörkret och upplever tillsammans med hundratals andra vandrare hur en osynlig kraft liksom plötsligt stryker en tändsticka över Himalaya.

Under de följande minuterna går bergen från rosa till gult innan allt självantänder och fräsande vita berg till slut sticker hål på natten. Strax efteråt börjar vi vandra nerför.
Hämtar ryggsäckarna på värdshuset och påbörjar den nerförsbacke som kapar 1 500 höjdmeter i ett svep, och får knäna att kännas som två oböjliga trästycken tills jag fram emot kvällningen når Tatopani och kryper ner i byns heta källor.

Det är när insekterna surrar och värdshusträdgårdens apelsiner försvunnit in i mörkret, som Mahesh berättar om sin vän Bhim Bahadur Thapa som föddes lite nedströms Tatopani – i byn Beni. Historien bär på ett slags moment 22 och är förvisso ganska udda, men ändå långt ifrån unik i Nepal.

Trots att Bhim var övertygad maoist tog han värvning i armén och sändes ut för att möta gerillan med vapen. Han behövde helt enkelt pengarna för att överleva. 3 500 rupier i månaden var belöningen för att slåss mot de egna. Under konflikten nådde maoisterna Beni och satte eld på Bhims hus eftersom han anslutit sig till militären. Nu är det fred, konflikten över och kungen störtad. Och Bhim som fortfarande kvitterar ut sin lön från Nepals armé har för första gången gått till valurnorna och röstat: på maoisterna som eldade upp hans hus.

Ny morgon. Kali Gandakiflodens djupa sänka möter som jordklotets källarutrymme. Ravinen påstås vara djupast i världen, fångad som den är mellan två 8 000-meterstoppar. I dess botten går en urgammal handelsled som just i år, via dynamit, förvandlats till något som kanske inte ser ut som en väg, men ändå har funktionen av en sådan.

Hoppar då och då undan inför busstutor. När dammmolnen skingrats, ser landskapet alltid annorlunda ut.
Det räcker med några minuters vandring för att naturens utseende ska ändra sig.


Kan inte påminna mig om att ha upplevt en så dramatisk förvandling under en och samma dag. Allt börjar i Tatopani med färsk guava och stora, grönskimrande fjärilar med lugnt paddlande vingslag. Inför vattenfallet vid Rupche Chara reser sig ravinens väggar mörka och hotfulla som något ur Dantes inferno. Så följer barrskog. Vid Ghasa sträcker sig langurapor efter havtornsbär. Bortom byn slår sig en ung kungsörn ner i en torraka och sitter där med utslagna vingar som en stor, mörk ängel. Efter Lete vidgar sig tunneln. Ser åter snöklädda toppar vid Kalopani; Dhaulagiri, nu så nära med sina skrovliga isfall och gråsolkiga glaciärer att hela massivet tycks på väg att välta över bygatans parkerade åsnor.

Då dagen nått sitt slut, står vi i ett stenhav med grått glaciärvatten. Det råder regnskugga. Dalgången är röd som i Tibet. Långsträckta byar sluter sig tätt mot vinden till något som påminner om små vita städer. Först Tukche. Sedan Marpha som rinner iväg längs en lång, vindlande bygata inför buddistiska bönekvarnar. När kvällsvinden får samma bygata att tappa andan, drar vi oss till värdshusets kamin, dricker äppelbrännvin och äter ångkokt momo, ett slags tibetansk ravioli.

Natten driver vinden på flykt. Lämnar Marpha tidigt på morgonen och kliver drygt en timme senare in i byn Jomsom där det påstås att Jimi Hendrix i oktober 1967 övernattat och på väggen till sitt värdshusrum skrivit: »If I don’t see you in this world, I’ll see you in the next one, don’t be late«
Att han skrev textraden är sant, att han skrev den just här är mer tvivelaktigt. Men världen som möter norr om Jomsom känns definitivt annorlunda. Ungefär som om jag funnit en okänd genväg till månen.



Grå stenar fyller den nakna dalgången. Branterna har av vinden utmejslats till något som påminner om röda orgel¬pipor. Inte ett grässtrå i sikte, bara snöklädda berg och Himalayagamar som seglar tyst på den blå himlen.

Slår följe med en grupp tungt lastade jakar. Når i deras sällskap byn Kagbeni som byggts till en hård skorpa mot vinden. Platsen verkar till en början övergiven. Men innanför de grå lerväggarna möter gränder fyllda av liv. Snoriga småbarn och vuxna svepta i lager på lager av kläder, hästar som vilar i hus vars bottenvåning påminner om julkrubbor.

Hittar ett värdshus. Värdinnan talar det lokala språket barangule. Hon är gift med tre bröder, förklarar Mahesh. En tradition, som i denna fjärran trakt, där männen ger sig ut på långväga karavaner, säkrar att åtminstone någon man är hemma och skyddar familjen.


Himalayagamar är inte bara stora och vackra. De är också fenomenala på att hålla rent!

Vid Kagbeni kliver vi ur floddalen och påbörjar en brant stigning uppför. Rullande kullar tar över. Dess avsatser kröns av klosterbyar. Först Jharkot, sedan Muktinath. Snöklädda berg kommer allt närmre. Känner deras andedräkt. Och tänker på passet Thorong la, som ligger så nära, men är så farligt högt. Egentligen borde jag inte försöka. Den säkra vägen närmar sig passet med tålamod och respekt, från motsatt sida, via Manangdalen. Men stjärnhimlen som brinner mot snöklädda berg förleder mig.

Sovrumsfönstret är täckt av is när Mahesh och jag lämnar Muktinath i nattligt mörker. Ser i det första ljuset hur blåfår betar på avlägsna sluttningar. Når ett tehus som på 4 200 meters höjd kallar sig för paradiset, trots att det börjar bli brant, trots att det börjar ta emot rejält. Kliver ytterligare lite högre upp. Luften är tunn. Andningen trög. Tänker på Populärmusik från Vittula och hoppas att jag inte ska drabbas av höjdsjuka. Snöflingor har just börjat falla. Det är då jag tycker mig höra Nirvana spela. Förstår att jag kommit fram. Till platsen där stjärnorna bor. Där solen vaknar.