Rom görs inte på 5 dagar dag 37 till 41

Att komma från en ö med knappt någon befolkning till en storstad med flera miljoner, ja det är verkligen upplagt för kulturkrock.

Denna smältdegel av kultur och historia i civilisationens vagga. I alla fall för Europas del.En stad omöjlig att hantera på fem dagar. Bättre att ge upp, strunta var man befinner sig och bara planlöst flanera mellan piazzorna .Omöjligt det också skulle det visa sig.

Ett tiotal kostymklädda japaner håller låda. Några står på rad och ler, andra plåtar. De byter plats med varandra, nya leenden och nya fotografier, alla måste helt säkert komma med på allas bilder annars … annars … ja, annars blir det ju fel. Förutom kostymen har japanerna också den pyttelilla digitalkameran gemensamt och när de är klara med Fontana de Trevi drar de vidare genom Rom.

På ungefär 15 minuter har sällskapet bekräftat hela världens fördom om japanska turister, och samtidigt förstört för alla som bestämt hävdar att japanska turister inte alls alltid uppträder i flock med kameran i handen, redo för nya motiv,
Under tiden lever jag upp till omvärldens bild av svensken som lite stel, tillbakadragen och tråkig där jag sitter på kanten och känner hur vattnet stänker i ryggen. Tittar på turister som plåtar, pussas eller bara glor på vattnet och undrar var Anita Ekberg håller hus nu för tiden. Jag sitter där och försöker förstå Fontana de Trevis skönhet utan att lyckas. Tycker fontänen, som så mycket annat från barocken, är alldeles för mycket. För vräkig och för många statyer på för liten plats. Men jag vill ändå inte missa den, även fula fontäner kan vara häftiga. Kastar en peng över axeln och önskar mig inget särskilt. Reser mig och börjar en lång promenad genom stan.

Doft av avgas på Via Cavour drunknar espressodoften från de små barerna längs gatan i trafikens avgaser. Bakom mig på Piazza del Cinquecento dånar taxibilar, vespor, flyg- och stadsbussar. Inne på den stora Terministationen jäktar människorna mellan tågen, affärerna och matställena som på vilken centralstation som helst, i vilken stad som helst. Det är där, runt stationen i den ruffiga stadsdelen Esquilino, många turister gör sin första bekantskap med Rom. De stiger av flygbussen, åker vidare till hotellet och undrar om de verkligen hamnat rätt. Var är allt det vackra, romantiska och historiska?
Esquilino har genomgått ungefär samma utveckling som många svenska städer gjorde i början av 1970-talet, då gamla byggnader jämnades med marken för att ge plats åt nya funktionella Epakomplex. Skillnaden är att i Esquilino hände detta hundra år tidigare, i samband med att Rom blev landets huvudstad. Då revs forntida ruiner och renässanshus och en ny stad i staden byggdes enligt ett linjärt rutmönster hämtat från den tidigare huvudstaden Turin. Då var det i Esquilinos paradvåningar man skulle bo. I dag har området förlorat sin stolta karaktär och charmen är snarare rå än romantisk.

Jag är på väg till stadsdelen Trastevere på andra sidan Tibern. Där ska jag finna det genuina Rom säger guideboken. Inga klassiska sevärdheter utan pittoreskt romerskt vardagsliv, står det. Men strax innan Via Cavour korsar Via dei Fori Imperiali kastas mina planer omkull. Låter blicken fara in på en trång tvärgata där murgrönan klättrar uppåt väggarna och gatstenen är ojämn. Det jag ser skulle kunna vara en sydeuropeisk gränd i mängden, om det inte vore för att Colosseum skymtar där borta mellan 1800-talshusen. Bara en liten del, men det är just denna lilla del som får mig att förstå hela Colosseums storhet. En stöt av otyglad upphetsning far genom kroppen. Jag måste dit.

Lurad på 10 Euro. Framför Colosseum möter tre män utklädda till gamla romare med hjälm och svärd. Vad de måste stå ut med stackarna, tänker jag i tron att de är utsända av någon officiell turistmyndighet.
– Varifrån kommer du? frågar en av soldaterna och tittar mot mig.
– Sverige, svarar jag och säger sen något om Zlatan, övertygad om att fotboll förbrödrar.

Romaren höjer sitt svärd och låtsas gå till attack. Zlatan spelar i Turinlaget Juventus som är bittra fiender till Romlaget Roma. I kväll ska de båda lagen dessutom mötas här i Rom, så Zlatan var kanske inte rätt namn att droppa här och nu.
– Han är inte vår man, säger han och fortsätter:
Fin kamera du har, ska jag ta en bild på dig tillsammans med mina kompisar?
Han är knappast en tjuv, inte med de kläderna, tänker jag. Visst är det fjantigt, men samtidigt lite kul, så varför inte?
– Okej, säger jag.
Vi ställer oss på rad med Colosseum i bakgrunden. Jag, mitt ressällskap och två romare, den tredje tar kort. Jag får en romarhjälm på huvudet. Klick! Det tar fem sekunder.
– Tio euro, tack.
Varför går man fortfarande på sådana idiottrick? Varför tror man att tre medelålders män står utklädda till gamla romare framför Colosseum och låter sig plåtas tillsammans med lättlurade turister med de lättlurade turisternas kameror? För att de vill göra en kulturgärning och visa folk hur riktiga romare såg ut på Caesars tid?
Knappast. Tre medelålders män, utklädda till romare framför Colosseum står förstås där för att skinna de lättlurade turisterna. Tio euro för en bild på mig, med min kamera!
Jag betalar och surar.
– Du kommer att skratta åt det en dag, säger mitt ressällskap tröstande.
– Aldrig! Jag kommer aldrig att skratta åt det.
Men Colosseum är mäktigt. Tar en guidad tur och slipper på så vis de oändliga köerna.
I Rom flyter historiska sevärdheter ihop med modern samtid i en blandning som gäckar och förför.
I går när jag skulle fönstershoppa i de fina affärerna längs Via Condotti stod jag plötsligt och tittade på Spanska trappan. Det planlösa flanerandet som började på Campo de’ Fiori slutade i Pantheon, och kaffet drack jag på den vackra turistmagneten Piazza Navona, torget som en gång var en arena (kejsar Dominitianus stadion). Där stirrade jag rakt in i ännu ett vattensprutande barockspektakel, De fyra flodernas fontän som ritats av Roms mesta arkitekt och skulptör under 1600-talet, Giovanni Bernini.
Och nu, när jag precis lämnat Colosseum och siktar mot Trastevere, snubblar jag över sten och historia på Forum Romanum.

Småstad i storstaden .Trastevere till slut Santa Maria in Trasteveres kyrkklockor ekar mellan husen. Mina steg tar mig fram längs Via della Lungaretta.
En gammal dam öppnar sitt fönster på andra våningen i det ockrafärgade huset. Hon vinkar till en italiensk gumma framför mig på gatan. På Piazza Santa Maria in Trastevere hänger ett gäng slitna själar vid fontänen där turisterna annars brukar vila sina fötter. På de många uteserveringarna hör jag tyska, engelska, norska och svenska.
Trastevere är en småstad i det stora Rom. Allt är mindre. Byggnaderna är lägre, gränderna trängre. Promenaden mellan Santa Maria in Trastevere och Piazza Sant Egidio där nasare kränger halsband, tavlor och tyg borde ta fem minuter. Den tar mig femton. Så är det i Trastevere där ingen stadsplanerare någonsin satt sin fot, och gatorna slingrar sig som bångstyriga skogsstigar mellan de medeltida husväggarna. Man vet aldrig riktigt vart man är på väg.
Äter god pizza på ett av Romasupportrarnas stamställe, Da Ivo på Via di San Francesco. På storbildskärmarna gör Zlatan 2–0 till Juventus. Det blir tyst i lokalen. Jag tänker skadeglatt på romarna utanför Colosseum och undrar lite tyst för mig själ….. vad hade dessa män gjort om inte fotbollen hade funnits….jag som vet knappt hur fotboll funkar.

Bollen är rund och fortsättning följer så klart.