Tid för te

dag 1-dag 5

Nattåget går från Tanger till Marrakech. Från den bedagade hamnstaden till den myllrande medinan dit all världens hippies drog. Därefter Atlasbergens svindlande stup och vattenfall. Så upplever du Marocko på en vecka.
Klockan är fem när böneutroparen rycker upp mig ur drömmen.

”Allah Akbar”, dånar det i rummet så att den spruckna spegeln skallrar och färgflagor singlar från väggen.

För en sekund får jag för mig att han står intill sängen. Yrvaken stapplar jag upp, lirkar med fönsterluckorna och blickar ut över Tangers gyttriga medina. Moskén ligger bara tjugo meter bort. Snart ska solljuset långsamt klättra upp för minareten.

Det anrika Hotel Continental har sett sina bästa dagar. Det har stått där ovanför fiskehamnen sen 1855. Dess verkliga storhetstid var mellan 1923 och 1956.

Då styrdes norra Marocko av Frankrike och södra delen av Spanien, men Tanger var en internationell frihamn och känd som metropolen där allt var tillåtet. Intellektuella, kändisar och spioner flockades i staden. William Burroughs var här, liksom Truman Capote, Tennesse Williams och Orson Welles.

Efter Marockos självständighet 1956 fortsatte Hotel Continental att dra till sig celebriteter. Rolling Stones, Francis Ford Coppola, Franz Beckenbauer, Timothy Dalton – och den svenske kungen.

Efter frukosten på terrassen utanför hotellets mosaikklädda tesalong stöter jag på Haj Jami. Han har arbetat i fyrtio år på hotellet och vet allt om kändisarna. Han berättar om de signerade fotografierna på väggarna. Sen visar han sitt privata album.

Där står han på en gulnad kopia och skakar hand med Carl Gustaf och Silvia.

– En mycket fin man, minns Haj Jami. Väldigt enkel. De var här på semester och kom hit särskilt för att dricka te.

Nuförtiden är det glest mellan storheterna i Tanger, även om Marockos kung Muhammed VI har ett palats här, åker vattenskidor på somrarna och satsar mångmiljardbelopp på en gigantisk containerhamn öster om staden.

I fiskehamnen landar båtarna varje morgon jättelika svärdfiskar, som auktioneras ut på kajen.

Den muromgärdade medinan är befriad från turister. Här handlar vanligt folk. Det är lätt att fördriva en dag i gränderna, suga i sig dofterna från kryddhandlarnas säckar med spiskummin, koriander, ingefära, mandel och mynta och lyssna när män i fotsida djellabah och kvinnor i hijab köpslår om allt från couscous till skinntofflor och levande höns.

Från ett bröllopskontor strömmar gälla toner av en flöjt. Där sitter Ahmed Abdallsalam bland trummor och glittrande dräkter och tar i så att kinderna sväller. Han överröstar gatans larm. Men han ser missnöjd ut.

– Jag behöver en ny flöjt, suckar han. Den här är sprucken. Men ekflöjter är svåra att få tag på nuförtiden.

Haschpipor finns det desto fler av i Tanger. När skymningen faller sipprar sötaktiga dofter ut från de rökfyllda hamnkaféerna. En och annan övervintrad hippie syns bland de marockanska männen som tänder på till te med mynta.

Nattåget till Marrakech avgår punktligt. I andra klass ligger redan tjocka berbergubbar och gummor och snarkar tvärs över sätena. I första klass sovvagn är det nästan bara européer.

Nicole Bovin från Paris står i korridoren, röker en Gaulois och tittar ut i mörkret medan en väninna bäddar i kupén.

– Mamma var hippie på sjuttiotalet. Hon åkte ofta ner till Marrakech. Jag har hört så mycket om det där att jag måste se det själv.

Lakanen är rena och toaletten ingen katastrof. Folk småpratar en stund. När det glesnar mellan ljuspunkterna utanför tågfönstret har de flesta gått och lagt sig.

Jag läser på i min guidebok: År 689 erövrade profeten Muhammeds ättlingar Nordafrika. Medan morerna intog den iberiska halvön tog andra muslimska härar den gröna fanan mot söder. På 1000-talet anlades Marrakech och blev knutpunkt för karavanerna som kom genom Sahara med laster av elfenben, guld och slavar. Marrakech, Fez och Meknes är nu Marockos tre kejserliga städer.

När tåget passerar Rabat och Casablanca sover jag som en sten.

En timme före ankomst strömmar gryningsljuset in i kupén. På de böljande vetefälten skördar kvinnor säd med skära. Vi passerar dungar av cederträd och dadelpalmer. På de kargaste markerna driver fårflockar omkring.

Så plötsligt ligger staden där vid horisonten. Skimrande rosa i det bleka morgonljuset. Sagostaden Marrakech.

Utanför de sadiska härskarnas gravar från 1500-talet köar amerikanska turister, som bussats in från lyxhotellen utanför staden.

I Marrakech finns ståtliga palats och moskéer för den som vill fördjupa sig i historierna om alla sultaner som härskat genom århundradena.

Men det är myllret i souken som lockar. Kryddor, frukt, läder och mattor säljs tätt intill möbelsnickerier och svetsverkstäder.

Apor, sköldpaddor och åsneskit på marken. Luften är mättad med lukter och avgaser från ilsket knattrande mopeder.

Framför slaktaren Shoiabs butik är kön lång.

– En kyckling på två kilo, beställer en kvinna vars ögon bara skymtar i springan på hennes nikab.

Raskt sliter Shoib ut ett flaxande fjäderfä ur buren, trycker ner det på vågen, nickar och skär sen halsen av fågeln och kör ner den med halsen före i en plåtburk. När blodet droppat av tar det honom en minut att plocka kycklingen.

– En bra dag säljer jag åttio fåglar.

I ståndet intill säljer en berberkvinna hemstickade yllemössor för tjugo kronor styck. Jag köper till hela familjen. Hon ser förvånad ut över att jag inte försöker pruta.

Garverierna intill medinans norra mur är lätta att hitta. Det är bara att följa stanken.

En näve mynta under näsan hjälper mot kväljningarna.

Sånt behöver inte Abdullah Abdullah. Han står nere i en av de många stenbrunnarna med en ammoniakluktande sörja upp till midjan och lastar upp drypande fårskinn. Längs muren ligger högar med hudar från ko och dromedar.

– Man vänjer sig, skrattar han tandlöst. Jag har jobbat här sen jag var sexton. Alla mina bröder är här. Och alla mina förfäder.

Femtio kronor om dagen tjänar han. Precis som Abdel Khader som sitter i ett mörkt rum och skrapar bort hår så att de torkade skinnen blir vita och mjuka.

– Det tar på ryggen, berättar Abdel utan att avbryta sitt arbete. Jag måste ta smärtstillande varje dag.

På Djemaa el Fna – de dödas plats – avrättades en gång i tiden tjuvar och banditer och fick sina huvuden spetsade på pålar.

Nu ligger andra skallar på rad och hånler.

Skymningen har fallit och torget har fyllts med gycklare, dansare, spåkvinnor, ormtjusare och andra nasare och från matstånden driver grilloset i sjok.

Med viss bävan slår vi oss ner på bänken mitt emot en rad av dessa avhuggna huvuden. Döda ögon stirrar.

– Det är gott. Ni måste prova.

Kvinnan vid min vänstra sida måste ha följt min blick när kocken fiskade upp ännu ett fårhuvud ur sin jättegryta, klöv skallen med ett hugg och sen raskt rensade bort tandraden och hackade upp köttet, fettet och hjärnan i en hög av slamsor.

– Lite spiskummin gör susen, uppmuntrar kvinnan som heter Fatima och kommer från Rabat och är här på semester.

Försiktigt stoppar jag lite i munnen. Flottigt. Salt. Men dallrigt.

När en gammal kvinna mitt emot gräver in pekfingret i skallen på fatet framför henne och smackar i sig fårhjärnan går det inte längre. Fegt byter jag skallen mot grillspett med stark harissa.

En bit bort sitter Idris el-Gajed på marken och blåser i sin flöjt. Kobran ser lite slö ut, fast den spänner upp skölden, där den vaggar fram och tillbaka och emellanåt jabbar små hugg.

Idris spelar gällt och högt. De andra giftormarna som ringlar vid hans fötter tycks inte bry sig. Men kobran dansar.

Efter en stund lägger Idris flöjten åt sidan och grinar tandlöst. Jodå, han har sina trick. Och det har inget med hypnos att göra.

– Man ger kobran ett rejält kohjärta var åttonde dag. Då blir den däst. På femte dagen är den i lagom form för att åka till torget och dansa.

Hemma har Idris etthundrafemtio ormar, som han tar till marknaden i omgångar.

– Jag fångar dem själv i Sahara. Jag och mina söner är ute i en månad. Man följer spåren i sanden. Sen gäller det hugga dem kvickt.

Biten?

– Jo, det har hänt. Men alla mina förfäder har varit ormtjusare. Jag tror vi har motgift i blodet.

Adil Mohammad andas in den kristallklara bergsluften. Så skakar han på huvudet.

– Allah gav oss det här. Det är haram att fördunkla hjärnan så att vi inte kan uppskatta hans verk, säger han och sveper ut med armen mot de snötäckta bergstopparna och den hisnande ravinen med de skummande vattenfallen under oss.

Frågan som föranlett guidens religiösa utläggning är om bönderna möjligen odlar hasch här i Atlasbergen.

Inte, svarar Adil. Uppe i Rifbergen i norr finns det otrogna som gör det. Men inte här. För övrigt trivs inte cannabisen så bra här nere.

Sex mil söder om Marrakech reser sig Jebel Toubkal, den högsta toppen i Atlasbergen, mer än fyratusen meter över havet.

Bilfärden genom Ourikas dalgång upp till byn Fadma är svindlande vacker. Från byn har Adil Mohammed, hoppande som en bergsget på stenar och klippor, lett mig upp till upp till drygt tvåtusen meter. Svetten dryper längs ryggraden och skorna är dyngsura efter plumsande i forsar med smältvatten. Men mödan är inte förgäves.

Utsikten är bedövande. Under oss klättrar rödbruna berberbyar på sluttningarna, omgivna av valnötsträd med fjärilar och kvittrande småfåglar. Vi hör tjattret från makaker. Ovanför oss cirklar rovfåglar runt klipporna. Ibland siktas lammgamar som är tre meter mellan vingspetsarna.

Jag böjer mig ner och dricker lite av vattnet som sipprar ut ur berget. Sköljer ansiktet och nacken. Reser mig och tar ett stag närmare stupet. Det svindlar och jag måste ta tag i klippan. Så tar jag ett djupt andetag och fyller lungorna med Atlasbergens rena luft

fortsättning följer...........