Det här som jag berättar nu är en fiktiv berättelse, med en stänk av sanning och diverse formuleringar allt för att det skall bli en historia att förstå…..kanske ;-).

Det här är en hyllning fram för allt till en skyddsängel i mitt liv. Till någon som fick mig att vakna ur min djupa slummer som jag hade för fram till ca 3 år sedan och allt detta började med en Baugette. Denna enkla lilla gest från denna ängel som fick mig att inse att allt är inte svart och vitt och inget står inpräntat i sten om vad som skall ske i framtiden. Sen tror jag i och för sig att ödet redan är till väldigt stor del förutbestämt och det mesta har en mening.

Men denna ängel om man kan kalla det för det(något gudomligt väsen är det väl i alla fall), fick mig att förstå att skall du förändra saker och ting så måste du själv förändras och du måste göra det grundligt. Du måste titta djupt i ditt inre och ta tag i dina största demoner och våga visa dem och ta fram vem du är. Jag tycker att jag är på god väg att lyckas med detta

De 10 största punkterna har blivit en förändring i mitt liv är följande

1. Jag är inte svartsjuk /avundsjuk/ missundsam på samma sätt som jag var innan.
2. Jag har lättare att släppa taget om saker och ting.
3. Jag vågar ta för mig mer av saker och ting.
4. Jag läcker inte energi , så som jag gjorde innan .
5. Jag är absolut inte lika naiv som jag har varit innan.
6. Jag är mer selektiv med vem jag vill vara vän med.
7. Jag är mer affärsmässig i mitt arbete och inte lika mycket känslomänniska (fast jag gärna vill det som kräfta ).
8. Jag har dock blivit en kallare person, vilket är bra för jag har samtidigt lättare att stänga av mina känslor när det behövs.
9. Jag kan mer vara som en lonely cowboy och är inte beroende av så mycket vad andra människor tycker och tänker om mig.
10. Jag söker inte hela tiden bekräftelse längre hos människor utan jag är mer säker på mig själv och tror mer på mig själv.
11. Jag kan ge mer vänskap/närhet och kärlek till de människor jag tycker om och älskar. Jag har lärt mig att våga öppna mig mer till viss del. Men inte för mycket så klart. Jag är ju kräfta ;-).
(Punkt nr 11 har jag tyvärr en hel del att arbeta med. Speciellt att våga blotta sig själv och våga vissa vem man är. Samtidigt som man kan vara beredd att bli duktigt bränd. Det är en fråga om att våga helt enkelt)
12. Våga anta nya utmaningar. Ja det är bland annat därför jag sitter här nu i mitt nya hus. Jag vågade ge mig på en förändring och dra upp mina gamla bopålar för att satsa på något nytt.
13. Aldrig och då menar jag aldrig ta något för givet. För det du har ena sekunden kan vara totalt borta nästa sekund. Som om det aldrig har funnits
14. Vårda dina vänner, ta hand om dem för de är de som kommer till att ta hand om dig när du har det svårt
15. För att uppskatta ljuset som finns runt omkring en så måste man ha varit nere i det djupaste mörkret och vänt
16. Va aldrig rädd för förändringar och ha som huvudregel att inget är beständigt

Ja nu står man på egna ben för delvis så försvann denna skyddsängel i höstas mot nya äventyr. Det funkar riktigt bra för mig på jobbet just nu min chef är väldigt nöjde med mig.
MEN om vi möts i ett annat liv eller i en annan verklighet så skall jag verkligen se till att återgällda denna baugette som allt detta började med och bara säga tack för allt med en jättekram och kanske en kopp kaffe ;-).


Nä nu är det kväll som gäller så ha en underbar dag och kväll och helg så klart så hörs vi längre fram.

Idag är det också baugettedagen en betydligt trevligare dag. Vi får ju ha lite glädje också med idag. Tydligen så är denna dag bara några år gammal.

Så håll till godo här kommer en smarrig baugette :-)

Fast vid närmare eftertanke, vad är en baugette.

Idag är det den 30/3 och cirkeln är sluten. Idag slutar x antal anställda på vårt företag för att spara pengar. På kort sigt…. Ja det gör man och nog antagligen på lång sikt också. Men om man ser till de mjuka värdena så har de försvunnit. Många av de som slutar har mer än 30 års kunskap i branschen så ja det känns som om det blir ett snörpligt slut helt enkelt.

Känns inte rätt mot de som har ställt upp mot företaget i våt och torrt att bara låta dem ”försvinna”. Känns lite som om deras arbetsstolthet har fått sig en smäll. Visst många av dem har fått ett bra erbjudande , men det är ändå just det att det känns inte bra.

Det känns numera som om det är kvantitet som gäller i stället för kvalitet. Ja och så får det väl bli om företaget vill ha det så så. vad skall man göra liksom.

30/3 är det inte alls idag, fast speciell är den ändå ;-).
Nej idag eller ikväll är det bara den 29/3 .... snacka om att det slår slint i huvudet och att man har haft för mycket att tänka på, på sista tiden.

MM fast idag har varit en sådan dag som man bara hade velat dragit ner lite i tempo om man säger så. Först full fart på förmiddagen med att boka kundmöten sen iväg med sonen på hans nya skola. Vilket för övrigt är stans bästa skola och det är man väldigt glad för.Sen efter det så iväg till sin gamla byhåla och hämta dottern hos dagmamman. Lilltjejen hade haft det bra i alla fall.

Har kommit på att jag antagligen kommer till att hata köra sträckan mellan mitt gamla och nya hem eftersom det är så långt mellan dem och eftersom jag är en tidsidiot + att det bli 5 mils extra körning från och till varje dag och NEJ det skall inte bara jag ta. ...... blääääää känner mig för tillfället som en himla PMS-gubbe :-( vilket jag antagligen också är. Men just nu känns det som om man skulle behöva lite semester. Känns som om alla skriker efter en. Fixa det och fixa det och fixa det. När man väl säger till så blir det motsatt effekt , då tassar alla runt en i stället. Så då tänker man så här...... men hur svårt är det att själv försöka fixa och ändra och hur svårt är det själv att försöka lösa problem.

Fick halvt spel när min underbara son frågade mig hur man sätter ner i diskmaskinen för han fick inte rätt på tallriken. Jag har inte stora krav....MEN hur svårt kan det vara att sätta ner en tallrik. Visst delvis mitt fel eftersom jag inte har satt kraven innan men ändå liksom... hur svårt kan det vara.

Nä nu har jag väl gnällt tillräckligt och i morgon är det 30/3 ;-) så ni inte har missat det.

Okej idag är det den 30/3 ... och ja, en väldigt speciell dag för vissa :-).......

Nä nu måste jag ner och hämta ut pengar. får fortsätta vara lite filofisofisk senare :-)

Ha det bäst så länge :-)

Har precis konstaterat att jag har bätte mottagning på ovanvåningen (entreplan ) än på nedervåningen. fast när man tänker efter så är ju inte det så himla konstigt. Tanke på att det är stengrund man har i huset ..bhhhaaa.

Blääääää

Nu skiter vi i detta. Kalleboll äger :-)

Kjelles matresa.... där har vi ett kvalitetsprogram när det gäller matlagning... ha ha eller inte. Men det är rätt så skoj att se i alla fall. Mest för vad han tycker om maten och så.

MM ja det mörks i alla fall att det är vår nu och att det är ljusare längre. Min underbara rastlöshet har börjat sätta in. Helt fantastiskt, vinterdeppig på hösten och vintern och sen rastlös på våren, vill bara ge mig iväg liksom. Jag kan inte vara lätt att leva med. Pluspoäng till familjen där.

Men alltså varje vår så känns det som om man skall bara dra vidare. Är säkert resandeblod som gör sig gällande

Ja så man får väl se var man hamnar i år med sin snurriga själ och den är inte lite snurrig om man får säga det själv.

Hum hadde tänkt lägga ut några bilder till.. meeeeeen nätet är såååå trögt ikväll. Så jag får väl i stället barra ;-) önska en kull kvall

Idag är man så himla trött. vaknade kl 0500 och kunde inte somna om. Snacka om att man kommer till att vara en sömngångare idag :-(. Men så får det bli ibland. Hade hemskt gärna varit hemma och sovit nu kan jag säga ...... fast det kan man ju inte.

Oh well, what to dooooooo

Go morgon alla ufo och rymdfarare, det blir en lång dag idag.

Okej så är man boendes i Lund. Staden där himlen alltid är lite blåare och klarare, där solen alltid lyser lite, lite mera, där luften alltid känns lite lite klarare, där man som bilist alltid kör lite lite under hastighetsbegränsingen och gärna i vänsterfilen och där utsikten alltid är lite lite bättre (i alla fall där jag bor :-)...)

Sitter och lyssnar på lite musik och inte vilken musik som helst.... gamla 80-tals artister. jag menar vem har glömt bort artisten Howard Jones med låten "Things can only get better" eller varför inte Ratata och Frida med låten "Så länge vi har varann". En av mina favoriter är Eurythmics med låten "Sweet dreams (are made of this)". Eller varför inte lite George Michael med gruppen Wham "Wake me up before you go go".m

Mmm så gammal är jag o:-) som kommer ihåg alla dessa gamla låtar.

Kom ju just på att det finns ju en grupp till som bör nämnas. Nämligen den svenska gruppen Noice med låten "En kväll i tunnelbanan" eller nä nu snöar vi in ordentligt Modern talking med låten "You are my heart you are my soul"

Jaha och livet kädnns för övrigt då... jo nu när man har flyttat till Lund så trodde man att allt skulle bli bra...och det är det också, nästan i alla fall men det är en sak till som måste på plats enller i alla fall förändras .... och det gör det först när jag har .........

Vet ni om man nu är lite flummig, ibland när man sitter i bilen och kör så kommer man på så mycket saker man vill skriva och berätta men sen när man väl sätter sig ner så är allt bara liksom bortblåst. Kan vara så himla irriterande ibland men allt kan ju inte vara perfekt. Så då känns det som om man bara skriver massa blaj ibland. men det är rätt så skönt att ränsa skallen på sådant oxå. Man behöver det helt enkelt och jag är så glad för att jag fick det tipset av en kollega att börja skriva för man mår så mycket bättre. Det är som om alla onödiga tankar försvinner genom att skriva. De hamnar här istället.

” En kyss, en kyss – vad är han?

Vårt stumma bifall till en lika stum begäran
„
— ur "Cyrano de Bergerac" av Edmond Rostand (Harald Molanders översättning)

Vet ni ibland bara sitter man och funderar och kommer på att man har världens bästa familj. de ni det är inte illa :-)



Nä underbara människor nu är det kväll, bara så ni vet. Ses i morgon och en liten fråga till er. vem myntade "No shit sherlock"... skulle gärna vilja veta det.

Ha det bäst allesammans :-)

Middag pa G

Måste bara säga så här. Telia må ha klyddat till det för oss idag men gud vad de är serviceminded på detta företag. Deras kundtjänst är helt outstanding. Fantastiskt trevlig personal, visst tog lite tid men de såg till att lösa problemet på bästa möjliga sätt. Plus under tiden så fick jag skrivit en liten dikt på halvknaglig engelska. Håll till godo.

F-k, f-k, f-k why can´t you just leave my minde alone.
Why can´t you just disappear, as a little bird in the sky.
Why can´t you just say that you hate me. And if not.....
Why can´t you just say that you don´t like me any more.
It would bee so mutch easeyer for me ….so simple you see
… so I don´t have to love :-)

I morgon är det jobbe dag och ja det får ju går, fast nu hade man gärna haft typ två veckors semester så att man hade fått i ordning på allt här hemma. Gud vad jag älskar mitt nya hus helt enkelt. Känns som om jag kommer till att trivas otroligt bra här.

Nä nu är det kväll, nu är det snart dax att nannan kudden för att komma upp i morgon och göra sin morgonrunda. Blir första gången i sin nya hemstad :-)

ha det bäst allt och alla.

Kära Telia, när man beställer era produkter typ switchar, digitalboxar och massa annat. Varför varför kan man inte bara se till så att det finns en eller två extra nätverkskablar..... så att man inte behöver köpa dem separat. Kan omöjligt kosta en himla massa extra att lägga till i en låda. Jag hade betalat väldigt gärna för den .... tjänsten helt enkelt. Trött blir man. Jäpp i morgon blir det ner till siba eller mediamarkt och handla....ja just det nätverkskabel. har faktiskt lyxat till det i morgon med semester.

Skall se till att springa i morgon oxå... hela tre dagar sedan jag sprang sist. Får väl skylla på att jag har flyttat ;-)

Det känns så rätt att flyttat till det nya stället, sååå sköna härliga vibbar det går. Trivs redan nu väldigt bra. Sitter just nu i soffan lyssnar på riktigt soft musik (Di Lounge) och tittar ut över en fantastiskt kvälls /nattutsikt med alla lampor som lyser dels i Lund men även i Staffanstorp och Malmö. Ser alla städerna nämligen :-) och det är ju lite skoj.

Nä nu får det vara slut i kväll. Ta hand om er och många kramar :-)

NU är man trött. Flyttat heeeelllla dagen. Shit vad trött man är. Tur att man har sådana underbara vänner som ställer upp i vått och torrt. Utan dem så hade vi fortfarande packat.

Där var en klok person som sa att äkta rikedom mäts i din vänskap och just nu känner jag mig som en miljadär. Tack alla underbara vänner. Vad hade man gjort utan er.

Nä nu är det kväll och denna kvällen avslutas just nu med Gudfadern.

Ha det bäst allesammans :-)

Forsta flyttladan, bara 72st kvar :)

Sa da ar man husagare :)

Just nu skulle jag vilja göra något helt annat än att bara flytta en himla massa flyttlådor. Man märker ju att det är vår i luften för man känner sig lite mer ”pigg på saker” ;-) om man säger så.

Jag menar tänker i stället hur trevligt det hade kunnat vara om man hade fått knäppa upp en blus lite försiktigt i stället och samtidigt som man knäpper upp den så låter man sina läppar kyssa den bara hud som blottas. Hade varit rätt så nice faktiskt.
MM att bara få känna värmen och doften av naken hud mot sitt ansikte. Att när man sätter sina läppar mot bröstet så känner man hur hjärtat slår snabbare och andhämtningen ökar.
Eller bara en sådan sak att när väl blusen är uppknäppt och bh är borta tar man sin mun, låter läpparna försiktigt, försiktigt forma sig som ett o runt ena bröstvårta och bara känner hur de blir lite styv i munnen när man suger lite försiktigt på dem. Samtidigt som man gör detta tar man sina händerna och knäpper upp ett bar byxor som man tycker är i vägen ;-).Mmmmm nice att bara få lov att känna hur handen kommer in mellan byxorna och kanske träffar på ett par andra läppar. Tänk er hur man tar med långfingret, fram och tillbaks fram och tillbaks samtidigt som man suger på bröstvårtorna. MMM låter det bli riktigt blött ……. Låter det komma till lite. …. Så att man sen kan gå ner på knä och låta läppar möta andra läppar ….. SÅÅÅÅÅ skönt det hade varit….. mmm love it. Att bara få slicka, känna safterna i munnen känna hur det närmar sig O-gasm. Att få höra andehämtingen bli tyngre och tyngre mmm

Men så slutar man ju precis innan. Så enkelt skall det inte vara, upp på alla fyra sära ordentligt så att man kommer åt och känna ….. mmm först med händerna för att sen smaka med munnen :-)…. Låter tungan smaka riktigt ordentligt …. Långt långt in mmmm. Känna hur man blir alldeles blöt av safter i munnen ……. Känna, smaka mmm sååå skönt.

Fast sen så hade det ju varit väldigt skönt att bli (censur) också…. Av någon som är fastbunden och helt i ens våld ;-) mmm bara få lov att trycka in….. mellan läpparna och känna hur tungan frenetiskt arbetar mot… ja ni vet nog vad :-)

Först långsamt , långsamt och riktigt djupt för att sen öka i takt och bara känna hur skönt det är. Ja det hade varit betydligt roligare och trevligare än att packa flyttlådor :-(

Meeeennnnn så är det. Fast nu har man ju svårt att packa flyttlådor när man tänker på annat ;-)

Trevlig kväll allesammans :-)

Har landat i …..ja vad….Shanghai……… Dag 84 till 92

Har landat i en av världens stressigaste, rörigaste och mest fantastiska stad. Står utanför centralstationen och bara gapar av förundran och tänker……..var i helsike har jag hamnat

Det är som science fiction. Tevetornet, Oriental Pearl Tower, sticker upp som en spira, en 468 meter hög stoppnål beträdd med två rosaglittrande diskokulor. I bakgrunden syns Jin Mao Tower med 88 våningar och glänsande yta, börsen med sin aluminiumfasad, kontorskomplex i spegelglas och bankbyggnader i stel givakt. Pudongs stoltheter poserar för oss från andra sidan Huangpufloden. Tillsammans bildar de en skyline som för tankarna till rymdstationer och Stjärnornas krig.

Solens sista varma skimmer reflekteras i de resliga väggarna, innan det lägger sig som ett rosa filter i horisonten och trycks ner av mörkret. Det är då det händer. När grå betong och en lika grå himmel förvandlas till färgsprakande neonljus mot nattsvart bakgrund, någonstans mellan skymning och midnatt. I förtrollningens sken syns inte avgaser och byggdamm. Flodbåtar med tusen och åter tusen lampor tävlar med skyltarna från Nestlé, Kodak, Hitachi, och kilowattimmarna rusar iväg som om livet bara finns nu i kväll och viktigast av allt är att synas så mycket som möjligt innan allt släcks ner och dör. Det är inte underligt egentligen, för i Shanghai går allt i ett rasande tempo och det som finns här i dag är kanske borta i morgon. För bara femton år sedan var Pudong en bit sankmark. Där fanns fiskelägen och grönsaksodlingar som försåg staden med mat. Sedan dess har mycket hänt. I början av 1990-talet samlades en femtedel av världens alla lyftkranar i Shanghai och under de senaste tio åren har 4 000 skyskrapor byggts i staden. Det är mer än en om dagen. Ett sådant explosivt tempo hade aldrig varit möjligt i ett demokratiskt land, men den kinesiska regeringen behöver inte be om lov eller förhandla med någon för att genomföra sina planer. De som bor där man ska bygga får helt enkelt flytta på sig.

Nu är Pudong ett monument över ekonomisk tillväxt, en högrest kuliss som visar oss utvecklingen som Kina vill att den ska se ut. Vi som är publik står på andra sidan floden och lutar oss mot räcket. The Bund är den gamla sidan av Huangpufloden, och åskådarplats inför framtiden.



På kvällen är promenadstråket som ett nö¬jesfält, minus karuseller. Kiosker med godis och souvenirer kantar vägen. Det luktar frityr och popcorn. Jag dras ohjälpligt till de glaserade fruktspetten, vars försäljare får något ivrigt i blicken när jag saktar in stegen. I ståndet intill kan man köpa tevetornet i miniatyr – självlysande, i en plastbubbla, eller som uppblåsbar badleksak. En man håller upp en blinkande brosch framför mig och bakom honom drar en kvinna några tygmöss i ett snöre över marken. Allt är till salu, och helst ska förhandlingarna ske snabbt.

En kvinna som just fått vittring på mig hinner knappt slänga ner sina mekaniskt ålande, grönklädda soldater på marken innan hon hastigt rycker upp dem igen. Hon stoppar dem innanför jackan och förflyttar sig till staketet vid floden, där det plötsligt blivit ovanligt trångt och alla tittar intresserat på Shanghais kända skyline. Skyskrapor, neonskyltar, fotoblixtar och v-tecken. Försäljarna spelar turister, men polisen är dem redan på kornet. I en eldriven liten strandloppa till polisbil kommer de farande på promenaden, och stannar vid kvinnan som har en smärre armé innanför jackan. Samtidigt som ett fyrverkeri bryter den spända luften med en knall.

Swinging Shanghai, Orientens pärla, Österns Paris eller Österns sköka. Shanghais vilda rykte från slutet av 1800-talet, och inte minst det jazziga 1930-talet, har gett upphov till stadens många smeknamn. Egentligen betyder Shanghai »vid havet«, och det var förstås det perfekta handelsläget, där den långa Yangtzefloden förenas med Östkinesiska havet, som fick européerna att slåss för sin del av kakan. 1700-talets Shanghai var inte mycket mer än en fiskeby, men åtråvärda varor som siden, te och porslin gjorde hamnen till internationellt villebråd. Den enda valutan som kunde mäta sig med de kinesiska rikedomarna var silver, och för att förbättra sin handelsposition gentemot Kina introducerade engelsmännen en ny bytesvara – opium – som odlades i brittiska Indien. Snart var missbruket utbrett, och det kinesiska kejsardömet försökte med olika medel stoppa den illegala droginförseln. Efter två opiumkrig i mitten av 1800-talet, då även fransmännen deltog, tvingades Kina bland annat att legalisera opiumhandeln och överlämna Shanghais handelshamn i utländska händer.

Redan runt sekelskiftet hade Shanghai växt till en storstad med en miljon invånare och var ett självklart stopp för alla fartyg på världsturné. Bordeller, opiumhålor och spelhallar frodades och uttrycket att bli »shanghajad« myntades när överförfriskade besättningsmän ibland vaknade på fel fartyg och med nya arbetsgivare. Klassklyftorna var oerhörda. Kinesiska hamn- och industriarbetare levde under miserabla förhållanden medan utländska finanshus etablerade sig och byggde tjusiga byggnader längs the Bund – där stil och klass hyllas än i dag, och där hårt knutna slipsar får en slappare hållning när arbetsdagen är slut.

Kvällens första champagneglas spiller över inne på Bar Rouge och när fyrverkerierna sprider glitter över floden står några gäster och skålar på takterrassen. De befinner sig bara ett stenkast från trängsel och kommers på promenadstråket, men med flera våningars avgörande nivåskillnad mellan dem och världen nedanför. Byggnaden andas tidigt 1900-tal och den tidens typ av västerländskt skrytbygge. Från gatan är det svårt att ana vad som väntar där uppe, innanför de kalla stenfasaderna, där pulserande dansmusik får golvet runt dj-båset att vibrera. Mjuka, röda soffor och kuddar bildar myshörnor för dem som beställer helrör och provrör och annat som kan stickas ner i stora behållare med kylande is. En bartender lattjar med flaskorna och jonglerar till sig gästernas uppmärksamhet, ända tills hans kollega får det tacksamma uppdraget att tända eld på bardisken. En man har beställt ett Flaming Tower och glasen har staplats på varandra, spriten har hällts i. Nu ska det brinna, och för att göra det än mer spektakulärt spär man lite sprit över några meter bardisk också.

Ett par kvarter bakom oss, inne i gamla Shanghai, börjar man gnugga sig i ögonen och tänka på morgondagen. Någon halar in tvätten som hängt på tork från fönstret hela dagen. Två kvinnor som är klädda i likadana flanellpyjamasar går i armkrok längs gatan. De går med långsamt släpande steg och stannar till en stund utanför restaurangen på hörnet. Där inne är det vitt och sterilt, med obarmhärtiga lysrör i taket och plastbord med pappersdukar på det kaklade golvet. Kvinnorna tittar lite slött på det som är kvar av kvällens meny. Några ålar slingrar sig runt varandra i en plastbehållare med bubblande vatten, och grodorna i buren intill sitter staplade på varandra och stirrar stint ut i det gulnande ljuset från en sömnig gatlampa. I restaurangen mitt emot serveras nudelsoppa till tevenyheterna. Det är hemma-hos-känsla och de inramade affischerna på väggarna känns som tagna ur en kitschigt inredd svensk sportstuga.



Nästa förmiddag är det trångt om utrymmet på trottoaren längs Nanjiing Xilu. Snabba fötter navigerar fram genom folkmassan, med papperskassar från Bally, Gucci och Prada svängande i händerna. Nya Plaza 66 är det mest exklusiva varuhuset på gatan, och ger en fingervisning om vilka planer som finns för området. Här ska det välbärgade folket shoppa, för visst finns det pengar att sätta sprätt på. Den ekonomiska tillväxten har enligt officiella siffror legat på drygt 10 procent de senaste femton åren, en fjärdedel av alla utländska direktinvesteringar i Kina har förlagts till området kring Shanghai. De rika blir rikare, och det är i städerna det händer. Därför har också många fattiga bönder lämnat sin registreringsort för ett riskfyllt liv som arbetssökande i storstaden, där de står utan socialt skyddsnät. Miljoner människor har lyfts ur fattigdom sedan Kina öppnade sig mot omvärlden och genomförde omvälvande ekonomiska reformer, men klassklyftorna i dagens Shanghai är tydliga.

Jag går österut längs Nanjing Xilu, förbi exklusiva butiker och dyra restauranger, tills jag når avstickaren Wujiang Lu. Här är en annan värld, där restaurangerna är små och köerna långa. Ett gytter av människor och varor trängs på gatan och det luktar fränt från grytorna med tofu. Tofflor, dockor och miniräknare har slängts ut i högar till försäljning och en man grillar sötpotatis över en tunna med kol.

Några kvarter söderut, i de franska kvarteren, råder full kommers. Flera kilometer butiksgata har rullats ut bland de gamla koloniala husen, och efter att ha fönstershoppat länge utan uppvaktning är vi plötsligt hett villebråd. När vi hört ett första »Rolex« väsas i våra öron vet vi att vi närmar oss Xiangyangmarknaden. Jag hinner inte ens fram innan man blir överfallna av försäljare som tävlar om att övertyga mig om att just deras kopior är de bästa. Handväskor, klockor, dvd-skivor och golfklubbor. Bara jag följer med så ska jag få ett bra pris. Om man tittar in i en butik med äkta varor står genast en katalogförsedd man eller kvinna utanför och väntar. De har samma saker fast mycket billigare, hävdar de. Och deras affärer går lysande. Piratkopierade dvd-skivor för en tia styck ryker utan problem och Louis Vuitton-väskor från Korea prånglas ut i smorda ordalag.

Jag som vill tänka på saken får onda ögat av hon som släpat in mig i en labyrint av butiker, där allt är fejk och inget original. Hon har guidat mig genom plånböcker och golfbagar och boots och demonstrativt slitit i sömmar som inte har gått sönder. Och jag är otacksam nog att ta ett visitkort och be om betänketid.
Det ska ju gå fort i Shanghai. I östra ändan av den franska koncessionen har man på kort tid gjort om några gamla hus från tidigt 1900-tal till stiliga, nya versioner av sitt forna jag. Turistattraktionen Xintiendi ska ge en bild av Swinging Shanghai, som det såg ut när det begav sig. Paradoxalt var det här, i ett av husen i Xintiendi, som kommunistpartiet startades 1921. När kommunisterna tog över 1949 kunde man knappast ana vad som väntade drygt 50 år in i framtiden. I dag inryms restauranger, design- och inredningsaffärer i de välputsade byggnaderna och det satsas stort på området strax utanför, där en konstgjord sjö har anlagts och där affärsdistriktet Corporate Avenue håller på att växa fram. Men det sägs att det spökar i ett av de högresta kontorshusen. Varje kväll hörs en kvinnas otröstliga snyftningar. Kanske har utvecklingen gått för fort för henne, och en journalist på en av Shanghais tidningar har börjat undersöka om det finns fler exempel på klagande andar i stadens nya skrapor.

På 87:e våningen i Jin Mao Tower på Pudong hörs bara avslappnande loungemusik. Grand Hyatt Hotel förfogar över de 30 översta våningarna i huset och deras bar, Cloud Nine, har en svårslagen utsikt över Shanghai. Om några år får den konkurrens, när grannbyggnaden World Financial Center har nått sin planerade höjd på 460 meter och 95 våningar. Jin Mao får sträcka på sig och njuta av försprånget så länge det går. Blickarna från baren hamnar på västra sidan floden och ljusen som tänds när mörkret faller.

Tusen och åter tusen strålkastare kör hem från jobbet på upphöjda motorleder. Åt ena hållet bildar strålkastarna en vit orm. Åt det andra en röd, med baklyktornas sken som lysande ögon i nacken, på väg bort.
Ja det var väl allt för denna gång från en helt galen stad 
Nu dröjer det ett lityet tag innan ett nytt reportage kommer, men det kommer va så säker…..

Hummm känner för att göra något helt annat just nu och inte är det jobba eller äta glass ;-). Såååå nice det hade varit :-)

Jahopla då är det onsdag och man är MITT i veckan och hur känns det då? Bara bra faktiskt. I morgon skall man upp tidigt och fixa litta grejjooor (skånska när det är som bäst ;-)…..)

Jaha kan väl glatt konstaterat att våren verkar ha kommit för att stanna . Var ju hela 14 grader när man åkte hem idag. Det är ju nästan så att man känner hur man får vårkänslor och hur det spritter och pirrar till i kroppen . Var så himla skönt att sitta ute på trappan några minutrar och bara njuta av solen. Var ju faktiskt så att man kände hur den värmde ens hud lite. MMM I love it :-).

Undrar hur denna våren och sommaren blir? Känns som om i alla fall att det finns utrymme att bli riktigt bra. Jag hoppas att jag har rätt känsla i alla fall 

Ja det var väl mest filosofiska man kan orka tänka på idag, för man är faktiskt rätt så slut. Tar på krafterna att… ja ni vet var…. Detsomintefårsägasvidnamn…. Hum känns som om jag har hämtat detta ur någon bok på någotvis.

Näää tack och hejsan nu blir det till att hålla kväll. Ha det bäst alla underbara……..

Äppelpajstrekken och en väg till himlen där stjärnorna bor dag 76 till 83

Jag står framåtlutad på nästan 5 000 meters höjd. Svetten från pannan fräser upp små mörka hål i snön. Skymtar min nepalesiska vän Maheshs gula jacka längre upp i branten. Känner den höga höjden innanför tinningarna. Något vill ut ur min kropp: hjärtat, hjärnan, kanske båda två. Något annat har tagit sig in: Nirvana . Kanske beror det på vinden. Kanske på höjdsjuka. Men i öronen ringer ett fett »sound av denna grupp« just som jag lyckas pressa mig över ett nytt backkrön och plötsligt ser buddistiska böneflaggor och en minnessten. Precis då vaknar hjärnan och säger: »Slicka inte! Vad du än gör, slicka inte!«

Jo, jag har också läst Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Om Matti som på det 5 400 meter höga passet Thorong la fryser fast läppar och tunga mot en tibetansk böneplatta och till slut, när allt hopp verkar ute, lyckas kissa sig loss. Kniper därför hårt, håller igen på allt: blåsa och saliv, och lyssnar på vinden och Nirvana.
Men vi tar det från början. Jomsomtrekken, Nepals populäraste vandringsled, blev ett begrepp mot 1960-talets slut då hippiegenerationens resenärer insåg att landvägen via Istanbul alls inte behövde ta slut med ett haschrus på Katmandus Freak Street, utan att man kunde nå betydligt högre än så. Från Pokharas tropiska grönska gick en urgammal handelsled mot höga Himalaya med snö och röda kloster. Värds¬husen låg tätt och någon västerländsk vandrare som tröttnat på curry och ris hade lärt traktens folk att grädda paj; därav ledens andra namn: äppelpajstrekken.

Himalaya hänger fladdermus-uppochner och vitt i Phewa¬sjöns spegelbild den morgon då Mahesh och jag påbörjar vandringen. Bortom byn Birethanti börjar Nepal se ut som i uppslagsverken. Hus och byar tycks utslängda bland de risodlade terrasserna på ungefär samma avstånd som den måne som ännu blänker på himlens högra hörn. Jag har åtta dagars vandring framför mig till målet vid Muktinath. Men just nu gäller de 3 300 trappstegen upp till byn Ulleri och den första nattens värdshus.

Vaknar till Annapurna South och Himalchuli som står på tå inför Super View Guesthouse. Över frukosten berättar Mahesh hur han hamnade här, med Himalaya som arbetsplats. Vid 20 års ålder bestämde han sig för att lämna hembyns buffel och plog. Ryktet hade nått honom. Indiska armén sökte rekryter. Lönen var nästan dubbelt så hög som i den nepalesiska armén. I sällskap av fyra vänner klev han av bussen i Varanasi. Lärde sig hur man plockar isär en smg, short machine gun, hur man rengjorde vapen och sköt i prick. Bara slutprovet skilde honom från skyttevärnen i Kashmir. Men innan Mahesh kom dit, ringde kusinen Nirmala från Katmandu och sa: det saknas folk till min mans trekking¬expedition mot Everest. Sedan dess har han tillhört bergen.

Traskar med solen som sällskap. Bortom Ulleris åkerlappar flyr stigen in under ett tak av krokiga grenar och skägglav. Storskogens luft är fuktig och söt. Plötsligt ljuder bjällror genom det tysta dunklet. Vita och bruna springare rinner i kolonn. Handelsresande tibetaner, med svarta amuletter runt halsen, springer jämsides med tungt lastade hästar. Så sluter sig skogen tyst och mörk på nytt, och löv och epifyter hänger över oss som kvarglömda fanor från en sedan länge bortglömd nation.
Når byn Ghorapani tidig eftermiddag. Resten av dagen blir en lång väntan. Vid följande gryning ska vi tåga mot utsiktspunkten Poon Hill. För att alla gör så. För att besöket är nästan rituellt. För att Himalaya härifrån träder fram ur natten som en vit vägg av 8 000-meterstoppar.

Driver sysslolös runt i byn. Den söta värdshusvärdinnan, en ung magarkvinna, har gift sig med en holländare och flyttat till Europa. Skjulet där den lokala maoistgerillan under tidigt 2000-tal krävde revolutionär skatt från alla passerande vandrare, gapar tomt sedan kungen besegrats och maoist-erna flyttat in i parlamentet i Katmandu.

Kliver åter in i lodgen. Fingrar på vinställets dammiga Châteauneuf-du-Pape-buteljer. Men beställer det vanliga. Äppelpaj med vaniljsås.
Klockan 04.25. Välter väckarklockan i golvet. Stiger sedan upp i det iskalla rummet och vinglar runt innan jag får på mig vantar och mössa. En rund och lycklig måne följer oss upp till Poon Hill. Står där knappt en timme senare i det frostnupna mörkret och upplever tillsammans med hundratals andra vandrare hur en osynlig kraft liksom plötsligt stryker en tändsticka över Himalaya.

Under de följande minuterna går bergen från rosa till gult innan allt självantänder och fräsande vita berg till slut sticker hål på natten. Strax efteråt börjar vi vandra nerför.
Hämtar ryggsäckarna på värdshuset och påbörjar den nerförsbacke som kapar 1 500 höjdmeter i ett svep, och får knäna att kännas som två oböjliga trästycken tills jag fram emot kvällningen når Tatopani och kryper ner i byns heta källor.

Det är när insekterna surrar och värdshusträdgårdens apelsiner försvunnit in i mörkret, som Mahesh berättar om sin vän Bhim Bahadur Thapa som föddes lite nedströms Tatopani – i byn Beni. Historien bär på ett slags moment 22 och är förvisso ganska udda, men ändå långt ifrån unik i Nepal.

Trots att Bhim var övertygad maoist tog han värvning i armén och sändes ut för att möta gerillan med vapen. Han behövde helt enkelt pengarna för att överleva. 3 500 rupier i månaden var belöningen för att slåss mot de egna. Under konflikten nådde maoisterna Beni och satte eld på Bhims hus eftersom han anslutit sig till militären. Nu är det fred, konflikten över och kungen störtad. Och Bhim som fortfarande kvitterar ut sin lön från Nepals armé har för första gången gått till valurnorna och röstat: på maoisterna som eldade upp hans hus.

Ny morgon. Kali Gandakiflodens djupa sänka möter som jordklotets källarutrymme. Ravinen påstås vara djupast i världen, fångad som den är mellan två 8 000-meterstoppar. I dess botten går en urgammal handelsled som just i år, via dynamit, förvandlats till något som kanske inte ser ut som en väg, men ändå har funktionen av en sådan.

Hoppar då och då undan inför busstutor. När dammmolnen skingrats, ser landskapet alltid annorlunda ut.
Det räcker med några minuters vandring för att naturens utseende ska ändra sig.


Kan inte påminna mig om att ha upplevt en så dramatisk förvandling under en och samma dag. Allt börjar i Tatopani med färsk guava och stora, grönskimrande fjärilar med lugnt paddlande vingslag. Inför vattenfallet vid Rupche Chara reser sig ravinens väggar mörka och hotfulla som något ur Dantes inferno. Så följer barrskog. Vid Ghasa sträcker sig langurapor efter havtornsbär. Bortom byn slår sig en ung kungsörn ner i en torraka och sitter där med utslagna vingar som en stor, mörk ängel. Efter Lete vidgar sig tunneln. Ser åter snöklädda toppar vid Kalopani; Dhaulagiri, nu så nära med sina skrovliga isfall och gråsolkiga glaciärer att hela massivet tycks på väg att välta över bygatans parkerade åsnor.

Då dagen nått sitt slut, står vi i ett stenhav med grått glaciärvatten. Det råder regnskugga. Dalgången är röd som i Tibet. Långsträckta byar sluter sig tätt mot vinden till något som påminner om små vita städer. Först Tukche. Sedan Marpha som rinner iväg längs en lång, vindlande bygata inför buddistiska bönekvarnar. När kvällsvinden får samma bygata att tappa andan, drar vi oss till värdshusets kamin, dricker äppelbrännvin och äter ångkokt momo, ett slags tibetansk ravioli.

Natten driver vinden på flykt. Lämnar Marpha tidigt på morgonen och kliver drygt en timme senare in i byn Jomsom där det påstås att Jimi Hendrix i oktober 1967 övernattat och på väggen till sitt värdshusrum skrivit: »If I don’t see you in this world, I’ll see you in the next one, don’t be late«
Att han skrev textraden är sant, att han skrev den just här är mer tvivelaktigt. Men världen som möter norr om Jomsom känns definitivt annorlunda. Ungefär som om jag funnit en okänd genväg till månen.



Grå stenar fyller den nakna dalgången. Branterna har av vinden utmejslats till något som påminner om röda orgel¬pipor. Inte ett grässtrå i sikte, bara snöklädda berg och Himalayagamar som seglar tyst på den blå himlen.

Slår följe med en grupp tungt lastade jakar. Når i deras sällskap byn Kagbeni som byggts till en hård skorpa mot vinden. Platsen verkar till en början övergiven. Men innanför de grå lerväggarna möter gränder fyllda av liv. Snoriga småbarn och vuxna svepta i lager på lager av kläder, hästar som vilar i hus vars bottenvåning påminner om julkrubbor.

Hittar ett värdshus. Värdinnan talar det lokala språket barangule. Hon är gift med tre bröder, förklarar Mahesh. En tradition, som i denna fjärran trakt, där männen ger sig ut på långväga karavaner, säkrar att åtminstone någon man är hemma och skyddar familjen.


Himalayagamar är inte bara stora och vackra. De är också fenomenala på att hålla rent!

Vid Kagbeni kliver vi ur floddalen och påbörjar en brant stigning uppför. Rullande kullar tar över. Dess avsatser kröns av klosterbyar. Först Jharkot, sedan Muktinath. Snöklädda berg kommer allt närmre. Känner deras andedräkt. Och tänker på passet Thorong la, som ligger så nära, men är så farligt högt. Egentligen borde jag inte försöka. Den säkra vägen närmar sig passet med tålamod och respekt, från motsatt sida, via Manangdalen. Men stjärnhimlen som brinner mot snöklädda berg förleder mig.

Sovrumsfönstret är täckt av is när Mahesh och jag lämnar Muktinath i nattligt mörker. Ser i det första ljuset hur blåfår betar på avlägsna sluttningar. Når ett tehus som på 4 200 meters höjd kallar sig för paradiset, trots att det börjar bli brant, trots att det börjar ta emot rejält. Kliver ytterligare lite högre upp. Luften är tunn. Andningen trög. Tänker på Populärmusik från Vittula och hoppas att jag inte ska drabbas av höjdsjuka. Snöflingor har just börjat falla. Det är då jag tycker mig höra Nirvana spela. Förstår att jag kommit fram. Till platsen där stjärnorna bor. Där solen vaknar.

Indiska elenfanter och bröllop i massor Dag 70-75

Vad är det som händer? Bröllop svarar Sunil, vars taxi fastnat i trafikknuten och tvingar oss att kliva ur och fortsätta till fots.

Det är bröllopssäsong. Stan kokar av liv. Men inte bara bröllop väl? Nej, resten är som det brukar vara. Stor andlig frid och ett världsligt kaos. I Shivas stad trängs miljoner människor.

Tiotusentals av dem är på väg till floden. Ganges. Badet som ger bättre karma, bättre allt.

Cykelrikshor i en plingande symfoni, rasslande kedjor. Heliga män med målade pannor, orange kläder och vandringsstav. Kor och hundar på gatorna, tjattrande, bråkande apor på hustaken. Turister som inspirerats av miljön, och ser ut och går som heliga män.
På en båt på floden i det persikofärgade morgonljuset. Alla badande pilgrimer, eldslågorna som flammar vid bålen på kremeringstrappan, den grå askan av före detta människokroppar som skyfflas ner i floden. Själar som finner högre stadier.

Sedan in i gränderna, de tusenåriga. Varma, trånga, omslutande. Små trånga kiosker, järnfat med kokande olja, pojkar som kavlar chapatis. En labyrint, spännande och full av bjärt målade små saker (schampopåsar, gröna betelblad, gudabilder), dunkel och tidlös.

Tillbaka till floden. En naken sadhu med en kropp och rastaflätor insmorda i grå aska. Han snurrar sin snopp flera varv kring en pinne och blickar ut över åskådarna och floden med pigga ögon. Stolt över att kroppens plågor inte berör honom. Upphöjd. Nästan moksha, befrielse från samsara, det eviga kretsloppet.
Men jag är kvar i världen och tänker mest på hur hungrig jag är och hur gott det vore med frukost på mitt underbara hotell som jag sover på

Ibland så kan man bli på så jävla dåligt humör och det är fan inte roligt att vara jag då (ursäkta svenskan ). Men man är så himla less på den röran man lever i för tillfället och det känns för stunden som om det är bara jag som packar och det ääääääärrrrrrr inte asskoj. Har säkert fel men det känns nu så i alla fall och så tänker man så här att ja det man inte får med sig nu ja då får man hämta det senare ...och ..... det känns som om den lotten kommer till att hamna på mig......tjoooohhoooooooo.... du har vunnit högvinsten att rensa ut förrådet, garaget och resten av huset + fixa trädgård. Hur känns det. Ja inte så jävla skoj om man säger så.

Blir trött på det och hur kul är man mot resten av famlijen ....skit tråkig :-( inte kul alls. Mmm känns ju som en halvkul avslutning på kvällen.

Skulle inte ett dugg förvåna mig om det blir en skitdag i morgon oxå. Varför inte liksom. Börjar liten liten skala för att sen kulminera till en skitdag säker.

Himla neggogubbe är man för tillfället men det får man vara ibland.


Ända trösten är att det har gått bra för min son idag på ridningen. De har hoppat bana och det har tydligen gått riktigt bra :-)

600 ton och mitt mentos är borta !!!!!!!!!!!

Att det kan va så svårt att få igenom sina saker sopm man behöver göra till en kund. MEN nu så är det fixat och klart vilket är bra för kunden.

Har någon sett min mentos, någon har tagit den och jag som var sååååå sugen :-(

Har även konstaterat att jag, ja just det har en stalker på WF. Personen i fråga frågar om vi skall spela och okej varför inte för man tror att det är slumpen som gör att det blir så. Vi spelar två eller max tre drag.... sen blir det inte fler..... personen försvinner och frågar sen igen om vi skall spela... och samma sak sker igen. Nu är man ju nästan på mest nyfiken vem den här personen är. Tyvärr så råkade jag trycka bort personen igår. Annars så hade jag frågat om vi skulle spela ett HELT parti WF för en gång skull. Vi får se om den personen återkommer igen :-)

Nä tack och hej så länge, nu har jag 600 ton att ta itu med :-)

jaha då är denna kvällen över snart och jag har lovat mig själv att inte nämna ... ja ni vet vad.... men man har fått undan lite till vilket är väldigt skönt.

Idag har min son fått sin första ryttarkavaj och vita ridbyxor. Så tjusig han är i dem. Man är så himla stolt över honom. Skall bli kul och se hur det går för honom på tävlingen sen i april.

Annars har inte mycket hänt. Man är T minus 4 dagar sen smäller det och ja det känns bara sååååååå himla bra helt enkelt.

Ja nä det blev ett litet kort inlägg kände jag men så får det bli ibland. Ha det bäst alla underbara människor.

:-)

Dag 55 till 69


Redan utanför ankomstterminalen fylldes mina näsborrar av en doftblandning av rök från brinnande ved, skit, stillastående avloppsvatten, rökelse, tageteskransar och besynnerliga kryddblandningar. Fast då kunde jag inte sätta ord på doftens beståndsdelar. Jag tyckte bara att det luktade besynnerligt.

När jag på skakiga ben klev ut från hotellet och rakt in i Indiens vimmel den allra första dagen såg jag att människor tittade på mig med oförställd förundran. De gjorde inget för att dölja sina utryck, och jag tyckte att jag i deras ansikten kunde läsa vad de kände när de såg på mig (förvåning, nyfikenhet …).

Jag såg män med putande kinder som frenetiskt tuggade. Då och då spottade de kaskader av röd saliv. Blod, tänkte jag, innan jag läste i en guidebok att det var saften från betelblad som färgade saliven. Jag såg kiosker som sålde läskedrycker, schampopåsar och cigaretter av märken som jag aldrig hört talas om. Jag satt på träbänkar vid små eldstäder av sammanfogade tegelstenar där man hällde sött te med mjölk ur buckliga aluminiumkittlar ner i röda, obrända lerkoppar.

Jag ser bulliga Ankeborgsbilar med femtiotalsdesign; fullastade kärror som drogs av bufflar med horn målade i pastellfärger; bussar som rullade på blankslitna ballongdäck, hade galler för fönstren, klasar av människor hängande ut genom de öppna dörrarna och strutar av svart dieselrök ur avgasrören.

Överallt konstruktioner på gränsen till sammanbrott: rosslande, rasslande, dunkande, skramlande plåtmonster som verkade hållas samman av en enda livsviktig skruv. Jag tänkte: om denna enda skruv lossnade skulle Indiens vägar fyllas av högar av rykande järnskrot och bränt gummi.

Och jag grubblade på vad allt betydde. Tre vita streck i en panna; en mullig kvinnomage i glipan mellan sjok av sarityg; vitt bomullstyg lindat runt höften och hängande och slängande över smala mansben; fnasiga skinntorra fötter i nertrampade sandaler; gråa skägg inklämda i hårnät; orange turbaner; människor sittande på huk i evighet rökande små jordbruna strutformade cigaretter; vickande och rullande huvudrörelser som om huvudet vilade på en överrörlig kulled – rörelser som jag hade svårt att tyda om de betydde ja eller nej.

Och så religionen. Man får ta av sig skorna och med nakna fötter mot de kalla stengolven närma sig gud. Man hörde plingande klockor, ser händer i lotushälsning och krus med brinnande eldar som sveptes i magiska s-rörelser framför snabelförsedda och mångarmade gudar, kände näsan kittla av rökelse och tung, söt blomdoft. Vad märkligt, tänkte jag.

Med snabbt skyndande steg försöker jag komma undan de smutsiga barnfingrarna som trippade både mjukt och envist mot mina ben och de svaga, uppgivna rösterna som kallade mig ”Sir” och begärde ”one rupie, one rupie …”. Men så här var det ju i tredje världen – det hade jag ändå försökt att förbereda mig på. Ett ofattbart armod.

Men varför gick alla välmående vuxna förbi alla fattiga barn utan att ens titta på dem? Min människosyn, full av tilltro till världen, genomgick en liten kris. Andra dagen i det främmande landet vaknade jag som sansad socialdemokrat och somnade som hårdför marxist. Bara den som stängde av såväl förnuft som känslor kunde låta detta ske, skrev jag i min dagbok. Så här kunde det ju inte få fortsätta! Men bara några dagar senare går också jag förbi de tiggande barnen med samma uppsyn som de indier jag hade tyckt vara så hjärtlösa.

Bor man granne med kyrkogården, som någon sa, kan man inte sörja varje dödsfall. Var det detta Indien skulle lära mig, att stänga av och sluta känna? Var det en naturlig utveckling. Har jag också blivit hjärtlös, eller helt enkelt bara realist? Luttrad realist utan illusioner?

På järnvägsstationen ringlar sig köer av män – bara män – till biljettluckorna. Bröst mot rygg, andedräkt mot nacke. Varje fotpar var är en led i en jättelik tusenfoting. Där stod inte hundratals individer med varsin integritet, tycktes det mig, utan en enda kropp, en indisk kropp, som luktade konstigt och rörde sig besynnerligt.

Ibland tappade jag tålamodet och skrek åt taxichaufförer som vickade tvetydigt på huvudet, åt turistraggaren som inte ville lämna mig i fred, åt männen i köerna som inte märkte att jag stod där och kämpade för min fysiska integritet.

Jag hade kunnat resa tillbaka och aldrig mer återvända, fortsatt att leva mitt liv i Sverige och tänkt på Indien som annorlunda, skrämmande och beklagligt, näst intill omöjligt att förstå. Som ”hopplöst” och ”makabert”, som Artur Lundkvist skrev i Indiabrand. Och därför inte så mycket att bry sig om.

Men efter ett tags resande i det främmande landet började jag inse att det ju var det här jag hade hoppats på. Jag hade velat resa till något annorlunda och exotiskt – bort från den genomorganiserade världen hemma i Sverige, där morgondagen redan är en anteckning i planeringskalendern. Indien var så nära livet på en annan planet man kunde komma utan att lämna jorden. Indien var fullt av hemligheter.

Jag hade kommit rätt. Det var bara att ta in intrycken. Jag kunde inte begära att jag skulle förstå, men jag kunde åtminstone sluta kämpa emot. Så fick jag se vad som hände.

Kulturchocken började släppa samtidigt som jag vågade börja prata med andra än kyparna, taxichaufförerna, hotellpersonalen och tiggarna. Jag skulle genomkorsa den indiska subkontinenten på tåg , vilket förmodligen inte är bästa sättet att lära känna ett land.
Länken till Indien bortanför turist-Indien fanns i själva sättet att resa: de indiska tågen.

Ryggsäcksresenärens förbannelse är att man dras till platser där man mest träffar andra resenärer. Ryggsäcksresenärens frälsning är att man inte har råd att ta sig dit med chartrade turistbussar eller flygplan, utan måste åka tåg i andra klass tillsammans med ett tvärsnitt av landets befolkning.

I kupéerna på de indiska tågen träffade jag en annan sorts människor än de jag hade kämpat med att avfärda under de första vdagarna i New Delhi. Här mötte jag människor som inte ville sälja något eller lura med mig till en affär där jag skulle handla. På tågen hamnade jag i långa konversationer om livet i det främmande landet tillsammans med nyfikna engelskspråkiga medelklassindier.

I timmar satt vi och pratade, bjöd varandra på jordnötter och drack hett te medan vi dunkade förbi bränd röd jord, gula vetefält, på broar över breda bruna floder. Det fanns indier som hade drömmar, värderingar och idéer som liknande mina, eller som åtminstone utrycktes på ett sätt så att jag kunde få en inblick i dem.

Det här var ju fantastiskt! Jag var i rörelse samtidigt som jag hela tiden hade någon att prata med på ett språk som jag förstod, det var ju engelska ;-) mitt andra modersmål. Andra modigare resenärer började jobba som volontärer på Moder Teresas barnhem eller bosatte sig i en fattig by för att försöka göra något konkret åt situationen. Men jag förblev turist och blev alltmer beroende av dessa indiska medelklassciceroner – studenter, statstjänstemän, journalister, lärare, pensionerade militärer – som kunde guida mig förbi det pittoreska, till vardags-Indien.

Det indiska tåget rullade vidare. Dammet virvlade in genom de gallerförsedda tågfönstren, solen en tomat med dallrande konturer vid den främmande horisonten. De tegelröda vagnarna med de gröna galonsätena tog mig över Gangesslätten, Västra Ghatbergen och Deckanplatån, genom Den Stora Indiska Öknen, upp i Himalaya och förbi myllrande perronger sorlande av okända språk i hjärtat av okända städer – till ”sinnets icke-indoktrinerade vildmark”, som författaren Arundhati Roy uttryckt det, ”full med okända hemligheter och vilda föreställningar

Go kväll underbara läsare.
Så är det söndag kväll och man är trött som bara den efter en hel dags packande (jag vet jag har nämt innan att jag packar till flytten).... och jag ääärrrrr sssssååååååå trött på det.
Har just nu packat 34 lådor och har köpt ytterligar 20 st. Vårt vardagsum liknar just nu ett lagerställe på shurgard. Lådor över allt och ja alla mina kläder är nerpackade så det blir att leta i morgon när jag skall ha något. Har varit så smart så jag har packat ner alla verktyg oxå. Så när vi skall montera ner sängar, hyllor mm så lär man ju få leta upp även den lådan.

Hade tänkt fortsätta med "jorden runt resa?" idag men jag orkar faktist inte. Ikväll blir det att packa lite till i "arbetsrummet" sen efter det skall jag bara ligga i soffan och finkelura och lyssna på underbar musik. Tror att jag kommer till att vara vaken i max 5 min sen har jag nog somnat dock.

Så ha en underbar kväll och i morgon är en ny dag på resten av livet :-)

Lördag kväll och man sitter och ja bara finns efter att goda vänner har varit förbi och ätit middag. Känns lite konstigt då man konstaterar att ja det var sista gången de var här på middag för att sen kunna gå hem till sig. Nästa gång får de sova över i stället ... fast de funkar det också så klart.

Just nu är familjen utrspridd i hela huset. En har precis gått och lagt sig, en tittar på bröllopsfotografen, en tittar på big brother (sinnesprogram enligt min mening) och den siste håller på med sin blogg (jag då alltså). Ha ha vilken härligt lördagkväll hos den moderna familjen.

Nej jag vet vad jag hade velat göra i stället och inte är det hålla på med min blogg. Nix pix snarare ha mega SX. Hade varit väldigt skönt. ni vet naken hud, känna, smaka,lukta få lov att ta och ge mmmm sååååååå skönt det hade varit. MMM ja man försvinner lite i tanken när man funderar på vad man hade velat göra och en siffra dyker upp i sinnet. 69 mmm denna 69 att få smaka och få ge. Känna hur munnen fylls av safter samtidigt som man själv blir ... ja ni vet ;-) och man har lite svårt att styra sitt fokus. Men helt seriöst, den ställningen är ju så himla skön. En ställning man aldrig kan få för mycket av...,snarare för lite efersom man inte kan bestämma helt och hållet. Man får väl binda fast den andre i stället så att man kan bestämma mer helt enklet ;-). Så att man inte kommer loss och så att det är man själv som bestämmer. Och så kan man ju avsluta med ett litet ...hum ... sprut över ... ja det får var och en fantisera om ;-)

Nä ha en god kväll alla nu skall jag fantisera vidare :-)

Så då är milen avklarad, man har hunnit äta brunch.Barnen är iväg och rider och jag är hemma och packar mina ....(censur)...... och ja det är helt ok. Lyssnar på Petter och shit vad hans låtar är bra. Gillar honom skarpt. Han har ett skönt sound. Hade tänkt rida idag på frisern men det verkar som om det inte blir av. Får se om det blir något i morgon i stället.

Fast man har ju tillräckligt med saker här hemma ändå att hålla på med så ja jag klarar mig nog. Ikväll ja då blir det rätt soft, får se vad man kan hitta på för skoj i matväg. Något hittar man säker. Humm känns lite så att veta att ja det är sista helgen någonsin i detta huset. Men samtidigt känns det helt underbart. Att äntligen vara påväg bort här ifrån till något helt nytt. Och aldrig jag skall slå ner mina bopålar så hårt som jag gjorde här ute.


Jag kan vara snäll,
men även elak....
Jag kan älska dig,
men även hata dej...
Jag kan stödja dej,
men samtidigt lura dej...
Jag kan bry mig mkt om dig,
men jag kan även strunta i dej fullständigt....
Jag kan vara din bästa vän,
men också vara din värsta fiende....
ALLT beror på hur du behandlar mig!

En dikt jag hittade på nätet om vänskap :-). Kloka ord får man väl säga :-)

Nä hej och hopp nu skall jag ut till ridhuset och se när lilltjejen rider.

Oooookkej, fredag kväll, go mat,1 flaska vin, flyttkartonger över allt (hate them :-)..)och en himla massa roliga foton som man har hittat och tittar just nu på.

Har hittat mina lumpatfotot och tänkte lägga ut ett foto på oss grabbar. lite bakgrund till detta foto är att det var den sommarens varmaste dag. Övningar hela dagen och alla var så varma så vi kände att det fick bli ett naken bad i mälaren på kvällen. Sen hör det väl lite till saken oxå att vi ville väl impa på L-kåren som vi hade samövningmed (deras ungdomsavdelning, vilket för vår del var tjejer i vår ålder). Kan väl tilläggas att de var väl inte helt missnöjda. De stod nämligen bakom fotografen och tittade på när fotot togs.

..och de blev väl heller inte så missnöjda sen senare under kvällen. Är nog faktiskt en utav de trevligaste grejer jag någonsin varit med om :-)

.. annars är det rätt skönt att det är fredag, skall bara njuta idag för att sen i morgon stiga upp tidigt och springa milen.

Nja det var väl allt från denna idag väl. Ha en underbarkväll såååå kanske jag tittar in lite senare eller lägger in något mer kul foto.. får se helt enkelt.

Man flyttar på saker i livet så som man flyttar kartonger. Man stuvar om, man packar ner, man packar upp. Vissa saker slänger man för de har förlorat sitt värde. Medans andra sparas för man vill minnas. Ibland kommer man på att … shit varför slängde jag den saken och var är den nu. Vissa saker ser man inte för alla kartonger som står i vägen. Det är väl också lite hur livet är eller har jag helt fel.

Nu har jag i alla fall flyttat och fyllt upp x antal kartonger i kväll och jag är rätt så nöjd. Nu har man i alla fall passerat 20 lådor som är packade ……….tjohoooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo:-)

Vill bara lägga till med att när man flyttar så hittar man också så himla massa gamla roliga foto .Just nu hittade man sin klass resa när man gick i 3:an på gymnasiet. Det är ju tuuuuurrrrr at min son inte har sett de här bilderna. Till och med så att jag blir nästan generad. Jisses alltså.

Nä nu är det kväll snart....nanna kudden om någon timme coh drömma S-drömmar heeeellaaaa natten :-)

Hej hopp lingon topp.

Tusentals sätt att leva med två kontinenter dag 50 till 54

Mitt äventyr i Istanbul börjar på en stillsam bakgata bland slitna träkåkar. Tusentals sätt att leva med två kontinenter Med en sumpig kopp turkiskt kaffe i en lummig teträdgård, där jag råkar ta fel dörr när jag ska gå på toaletten och klampar rakt in i det av mattor täckta bönerummet.
Üsküdar ligger i den asiatiska delen av Istanbul. Långt från turister och basarernas hets. På andra sidan Bosporen.

I Üsküdar är sundets svalkande, lugnande vindar alltid närvarande.
– Jag kan inte tänka mig något annat ställe att bo på än här. Jag måste vara nära vattnet, annars känner jag mig instängd, säger Burcu, en kvinna i tjugofemårsåldern.
Üsküdar är av tradition en konservativ stadsdel, där majoriteten är troende muslimer. Något som förstärkts de senaste åren, menar Burcu, då många turkar från den fattiga anatoliska landsbygden har bosatt sig här.
– Det kändes mer modernt här när jag var liten. Och när jag tittar på kort från när min mamma var ung så ser jag att de hade korta kjolar på sig när de var på kalas. Det känns långt borta. Visst fanns det folk som hade slöja tidigare också. Men man ifrågasatte inte varandra på samma sätt på den tiden.

Många av de nya invånarna lever under torftiga förhållanden, i stora familjer. Livsstilskrocken mellan nykomlingarna och urbana medel¬klassturkar som Burcu är gigantisk och handlar inte bara om synen på religion, utan också om klass och kultur.
– Jag tror på de muslimska värderingarna, men allt det andra ser jag som meningslöst. För ”dem” så är religion något politiskt, säger hon och tänder en Winston Super Slim, samtidigt som Üsküdars minareter brister ut i en kollektiv klagosång.
Dags för eftermiddagsbön.
Det är atonalt men vackert på något sätt. Mäktigt. Ödesmättat. Men Burcu ler och ryser.
– Jag tycker det låter läskigt. Det där ljudet blir högre och högre för varje dag känns det som.


Det är fantastiskt egentligen. Att kunna hoppa på en båt, en helt vanlig turbåt, lösa en enkel biljett för knappt en tia och en kvart senare befinna sig i en helt ny världsdel.
Exit Asien.
Enter Europa.
Men för hundratusentals istanbullus är båtturen över Bosporen ingen nöjestripp utan en praktisk nödvändighet.
De flesta av passagerarna på färjan mellan Üsküdar och Eminönu reflekterar troligen inte över förmånen att dagligen få resa mellan två kontinenter. Båt är för många det enda sättet att ta sig till jobbet – fram till 2012 då den nya tågtunneln under Bosporen ska invigas, om nu allt går enligt planerna.
Pendlarna sitter inne i värmen och försöker få tiden att gå. Vi andra sitter på däck och njuter av sol och frisk havsbris, medan den vita båten rör sig över Bosporens mörka vatten, tätt följd av liror och fiskmåsar. Sultanahmets höga minareter avtecknar sig i soldiset likt spetsiga raketer.

Vid färjeläget i Eminönu doftar det av rostade kastanjer och grillad majs som säljs i små stånd. Skoputsare, rakhyvels¬försäljare, grönsaksgubbar. Barn som säljer pappersnäsdukar. Män som bär stora fat med fyllda musslor på huvudet. Vagnar fulla med runda sesamkakor. Kaptener som ropar ut anbud om dagsturer på Bosporen.
Handeln fortsätter inne i kryddbasaren där butiksinne¬havarna bevakar sin bizniz lika rastlöst som knarklangarna i en amerikansk tv-serie, framför högar av baklava, te och saffran.
Vi följer folkmyllret över Galatabron som binder samman gamla stan med Beyoglu. Längs bron står tålmodiga fiskare på rad, med flötena doppade i Gyllene hornets vatten. På andra sidan spolar fiskförsäljare i orange gummi¬stövlar asfalten ren efter dagens försäljning. Det börjar skymma och skränande måsar festar på fiskrester vid vattenbrynet.

Beyoglu, eller Pera som det kallades tidigare, är stadens mest europeiska stadsdel. Här möts man av samma heterogena folkmix som i övriga Istanbul. Ändå är det bestående intrycket att antalet slöjor och fromma skägg är färre här än till exempel i Üsküdar. Många, speciellt de unga, klär sig enligt västerländska normer och lever ett liv som åtminstone på ytan inte skiljer sig från deras jämnåriga i Stockholm eller Berlin.
Den långa uppförsbacken genom Galata mynnar slut¬ligen ut i shoppinggatan Istiklal Caddesi, som löper som en bultande pulsåder genom Beyoglu. En manifestation av det moderna Istanbul. Ett Drottninggatan eller Ströget, fast ännu inte helt förstörd av trista kedjebutiker.
Det är när man viker av på något av Istiklals biflöden, de gatstensförsedda, backiga gränderna, som det börjar bli riktigt spännande. Här hittar man opretentiösa teserveringar där folk sitter på pyttesmå stolar vid pyttesmå träbord och hinkar rött te i timmar. Här hittar man små butiker med allt från antika leksaker till det senaste streetwearmodet. Här hittar man stimmiga meyhanes där locals dricker raki och spelar backgammon.



Jag följer tonerna av en melankolisk klarinett och ramlar in på en av baren Badahanes legendariska zigenarmusikkvällar vid Tünel.
På den rökiga uteserveringen hamnar vi bredvid Beyhan som bor i Istanbul och Meryem som är uppvuxen i en turkisk familj i Bryssel.
Under dagen har de besökt Blå moskén utan att bära slöja. Det vore otänkbart i någon annan »orientalisk« stad, menar de, och är ett tecken på hur världsligt Istanbul har blivit.
– Det var någon som sa att Istanbul är för Turkiet vad Berlin är för Tyskland eller New York för usa. En global stad där det ryms tusen olika livsstilar. Precis så är det ju, samtidigt som man också kan se Istanbul som ett mikro¬kosmos av hela Turkiet, säger Meryem, medan den hetsiga zigenarmusiken ström¬mar ut ur genom Badehanes öppna dörr. En servitris kommer ut med kalla Efes.
På senare tid har Europa och Turkiet glidit ifrån varandra, menar de. Turkiet har moderniserats och förändrats till det bättre. Europa däremot går i en annan, sämre riktning, med extremhöger som röstats in i parlamenten i flera länder. Dåliga odds för ett framtida turkiskt eu-medlemskap.
– Kulturellt så känner sig många i Istanbul som européer, men ekonomiskt behöver vi inte Europa. Om Europa stänger dörren vänder vi oss till våra forna samarbetspartners, som Ryssland och Mellanöstern. Eller usa. Man kan se det redan nu, många unga turkar åker till usa för att ta sin examen. Så jag är inte optimistisk tyvärr, vilket är synd för jag är född i Europa och har båda världar i mig. Jag vill inte behöva välja.



Istanbul utsågs till Europas kulturhuvudstad 2010. Även om vissa anser att detta är något av en icke-nyhet – Istanbul är ju kulturhuvudstad varje år! Och det är i Beyoglu som det mesta i modern kulturväg händer, oavsett om det är kulturhuvudstadsår eller inte. Alla som sysslar med något »kreativt« lever och verkar här. Från nobelpristagaren Orhan Pamuk som skriver sina romaner i lägenheten i kvarteren kring Cihangir, till de unga hoppfulla som kånkar gitarrfodral och kamerastativ genom de backiga gatorna i Asmali Mescit.
Det är i Asmali Mescit som vår resa mot hjärtat av det moderna Istanbul når sin slutpunkt. Ett par gränder vid sidan av Istiklal Caddesi som på kort tid förvandlats till ett av de hippaste kvarteren i Istanbul.

Alla vi talar med menar att det är Babylons förtjänst. När klubben öppnade för tio år sedan bildade den skola genom att satsa på en eklektisk mix av undergroundrock, jazz och turkisk musik. Här har band från hela världen uppträtt genom årens lopp, men klubben har också värnat om Istanbuls egen moderna musikscen som växt sig starkare och fått en mer särpräglad röst de senaste åren, mycket tack vare eldsjälar som Babylon.


– Här fanns ingenting för tio år sen. Gatorna var helt kolsvarta och bara fyllon och hemlösa höll till här. Så vi var osäkra om folk skulle komma när vi bestämde oss för att öppna en klubb här, säger Ahmed Ulug, en av grundarna.



Men Babylon blev en succé och en välbehövlig injektion för det nedgångna området. Kanske skulle det hänt även utan deras hjälp men klubbens framgångar påskyndade definitivt processen. Asmali Mescit är nu ett fullfjädrat nöjesdistrikt, fullt av barer, kaféer och butiker. Det har blivit populärt. För populärt, menar de ansvariga på Babylon som nu tänker flytta igen, för att hitta tillbaka till den ursprungliga känslan.
– Man kan inte ens ta sig fram på gatorna här utanför en lördagskväll för att det är så mycket folk. Så vi letar efter en ny lokal, någon annanstans, där det är lugnare.
Det är inte de höga hyrorna som driver bort Babylon, eftersom de passade på att köpa medan området fortfarande var en no go area. Men i många delar av Beyoglu har boende¬kostnaderna skjutit i höjden i och med områdets ökade popularitet. Så på globalt gentrifieringsmaner måste kanske många av Beyoglus fattiga kreatörer på sikt tvingas hitta nya områden att göra till sina.
Fotografen Yusuf bor inte långt från Asmali Mescit, i en hyrd lägenhet som han delar med en vän.
– Jag gillar att bo här, det är en skön kvarterskänsla. Alla jag känner bor här. Men om det blir för dyrt flyttar jag, vart vet jag inte, kanske till den asiatiska sidan. Och asien skall jag fortsätta i med mina nästa resor så ha det bra.
Resan slut allt slut…..

Att man är trött just nu. Så himla in i Nooooooooorden men men inte mycket att göra.Fast något positvit var ju att det var ju väldigt trevliga S-drömmar man hade på natten ;-). Så idag känns det betydligt bättre och fokus hyfsat på plats igen.
För övrigt är det mycket flytt nu alltså. Nu är man uppe i.... en himla massa lådor känns det som och ändå så känns det som om man har huuuuuuuur mycket som helst kvar. Håller nog på att bli knäpp. Eller vänta är jag det redan kanske ???

Jobbe , packa lådor, jobbe, packa lådor mitt liv i en flyttkartong för tillfället. Tur att det snart är helg igen .... fast helgen går ju ochså supersnabbt.

Nä tack och hej nu är det jobb som väntar :-)

Idag har varit en idiotdag för min del. En dag då fokus har saknats och jag har inte fått något vettigt gjort.
Jag har som man säger varit helt tiltad eller i mitt fall helt sexad. Dvs har tänkt på SEX hela dagen. Ni vet det börjar som en tanke typ ... mmm läppar... läppars som möter andra sorters läppar,mm en tunga som vidrör en liten härlig rödknopp och som växer när den berörs. MMM nice.... kanske lite läppar som blir fuktiga och våta av de andra läpparnas beröring. MMm skönt att sticka in tungan långt in och smaka på......

Så helt plötsligt är man inne i andra tankar, ni ser själv... det går en lite stund, man skingrar tankarna men så dyker de upp igen och man tänker hur det vore om man hade tunkan mellan läpparna, först tungspetsen och sen hela tungan och kanske ett litet finger eller två och tog sakta ut och in ut och in för att sen öka takten lite när man märker att läpparna blir härligt blöta.
Samtidigt som man kanske suger på knoppen. ...... och så får man skingra tankarna igen en stund, allt funkar fint ... men så kommer det igen, tankarna alltså ;-)

Typ ..mmm undra hur det hade varit att få slicka läpparna riktigt blöta och göra det bakifrån med en riktigt härlig svankning för att sen kunna göra det bakifrån på andra sättet (med något hårt mellan läpparna ;-)..) härligt djupt, långt in ....

Ni hör själv .... så surrar man omkring med de tankarna ett tag och man känner att kroppen inte riktigt är intresserad av att jobba utan vill snarare egentligen göra något helt annat. I alla fall om man får gå på den känningen som sitter i nedre delen av kroppen :-)

Så vad säger man, inte mycket gjort idag, får ta igen det i morgon och hoppas att det har släppt. Man blir liksom lite dum i huvudet. Men SEX är bäst, SEX är konst :-)

Kärlek på kroatiska – Dubrovnik dag 42 till 49

Så då är Rom lämnad bakom oss och som sagt var 5 dagar var alldeles för lite. Har bara konstaterat att man får åka dit där igen. Har tagit klivet över Italien och hamnat på den Adriatiska havets sida .

Vissa städer är byggda för lärdom eller handel. Dubrovnik tycks uppförd för romantik. Att besöka staden närmar sig känslan av att vara kär. Miljön ger sådana löften.
Ovanför havet reser sig medeltiden som en ögla. Två kilometer branta fästningsmurar drar svepande lovar inför ett brett hav av tegeltak, stramar upp sig inför katedralspiror och gömmer gränder så smala att de bär på jordkällemörker.

Dubrovnik doftar sommar då jag vandrar över stadsmuren. Värnet har sett krig och belägringar, en skeppsbruten Rikard Lejonhjärta. Det mesta. Precis där den sista fästningsstenen når Adriatiska havet i svindlande blått, har fem unga amerikanskor sparkat av sig sandalerna, ställt vinglasen nedanför baren Buzas rangliga järnstege och kastat sig med klänningar och allt ut i vattnet.

Där ligger de med utslagna armar och flaxar lugnt. De blöta klänningarna har gett dem vingar. Tycker mig se simmande änglar. Hör hur de fnissar, skriker och tjoar till varandra, ser hur de simmar mot land för en ny klunk vin.

Dubrovnik har hittat tillbaka. Från krig och krut till siden och rosor. Tio kryssningsfartyg har anlänt under morgonen. Passagerarna som väller ut i gamla stan fyller ut stadsbilden så totalt att de bofasta tycker sig tvungna att slå tillbaka, och gör så effektivt.
Tvätt hängs tvärs över gränderna, med samma tydlighet som när man sätter upp jakttroféer och vill att alla ska se dem. Markeringen visar att här lever fortfarande människor, att Dubrovniks medeltida kvarter inte bara finns som ett tidsfördriv åt kryssningsgästerna.

Vandrar rakt in i ett blåflammigt sängöverkast, i två tunga dunkuddar, slött dinglande i en orkeslös förmiddagsbris. Längre bort skyltar en hel familj med sin existens: underbyxor, vardagskläder, far, mor, son, dotter.

Dubrovnik har alltid varit påhittigt. En föregångsstad om man så vill. Under den tusenåriga republiken Ragusa tillhörde staden en av de viktigaste hamnarna mellan Istanbul och Amsterdam. På andra områden var Dubrovnik en förebild för hela Europa, för platser som hade anspråk på att kalla sig civiliserade.

Världens första allmänna sjukhus öppnades här, det första ålderdomshemmet och kontinentens första apotek likaså.

Stadsstatens gränser försvarades dessutom med list istället för våld. Varje år färdades en delegation till sultanen i Istanbul. Sällskapet bestod av chefsförhandlare, barberare, översättare, notarie och den präst som ansvarade för ett portabelt altare som också följde med på färden. Uppdraget var att behaga och övertyga sultanen. Att överräcka gulddukater och lena ord i utbyte mot fortsatt frihet och möjligheter till lukrativ handel.

Något sådant var knappast gångbart under 1990-talet då Jugoslavien föll samman under obegripliga grymheter och Dubrovnik hamnade mitt i skottlinjen.
– Jag är trött på kriget! skriker Robert som arbetar i ett av gamla stans kaféer.

– Trött på att varje dag behöva svara hundratals turister: Var slog bomberna ner? Var fanns du då? Hatar du serber?

Kunderna är i princip bara turister. Och Robert säger sig veta varför de tagit sig just hit till Dubrovnik. För lite sol och bad, men också för att få kulhål och blod utpekat, för att höra lidandets statistik: antal döda och sårade, hur många tegeltak som sköts sönder, vad det kostade att reparera dem. Helst en anekdot om ett älskande par, han serb, hon kroat, båda ihjälskjutna av krypskyttar under omfamningen.

Varför skulle någon vilja bli påmind om ett krig som bara önskades av dem som inte behövde vara med i det?
Ändå visar Dubrovnik upp kriget som ett gesällprov. Det dominerar bokhandlarnas skyltfönster. De guidade rundvandringarna under vilka spår från konflikten pekas ut.

Hålen från de granater och kulor som i samband med julen 1991 drog rakt genom apoteksväggen mellan Madonnafigurer och svulstiga målningar. Minnesutställningen i Sponzapalatset av de män som under den långa och smärtsamma ockupationen offrade sina liv för Dubrovnik.

Att leva med kriget är omöjligt.
Att glömma det är lika hopplöst.

Freden finns på papper. Men kriget är kanske först över då ingen längre tänker på det.
Nu påstås Dubrovnik åter vara en fullständigt normal stad. Men jag tvivlar. De simmande änglarna är bevis nog. För parallellt med allt det mörka, finns något starkare. Som inte går att stoppa. Vandrar genom en stad som doftar mat, där tornseglare flyger lågt över hustaken och skriker ut sin glädje över sommaren. Hör musik. Hör drömmande fotsteg genom gränderna. Och inser att den brittiska författarinnan Rebecca West nog kom ganska nära sanningen i reseskildringen Black Lamb and Grey Falcon. Dubrovnik är stad för dem som är på smekmånad eller de som aldrig haft någon ännu.

Så fortsättning följer så klart :-)

Vilken underbar dag det har varit idag. Fast den hade ju kunnat börja bättre. Det enda byggmöte man inte får lov att missa var man just....... nära på att missa. Planerat att vara på plats kl 0830 men mötet började istället 0800. Fast vi lyckades fixa det.

Bilden ni ser här ovan är en liten hum om vilken mega utsikt vi har. skall ta lite bilder så ni ser lite mer sen hur det ser ut.

På jobbet har det oxå varit bra, fast efter lunchen så kände man istället att man hade gärna varit kvar ute i det fina vädret istället för att vara inne i bastun. För det är vaaaaaaaaaaarmt inne på vårt kontor. Tyvärr så har man ju ett begränsat antal klädesplagg man måste ha på sig. Men ibland önskar man att det inte var så.Nä hoppas det är lite svalare i morgon.

jaha vad händer nu då.... jo jag skall fortsätta packa mina låder och slänga skräp så ha det bra allesammans :-)

En del av köket med stenskiva och klinkern. Tyckte det blev riktigt bra. Man ser det som bäst när man ser det i sin helhet så klart :-)

Rom görs inte på 5 dagar dag 37 till 41

Att komma från en ö med knappt någon befolkning till en storstad med flera miljoner, ja det är verkligen upplagt för kulturkrock.

Denna smältdegel av kultur och historia i civilisationens vagga. I alla fall för Europas del.En stad omöjlig att hantera på fem dagar. Bättre att ge upp, strunta var man befinner sig och bara planlöst flanera mellan piazzorna .Omöjligt det också skulle det visa sig.

Ett tiotal kostymklädda japaner håller låda. Några står på rad och ler, andra plåtar. De byter plats med varandra, nya leenden och nya fotografier, alla måste helt säkert komma med på allas bilder annars … annars … ja, annars blir det ju fel. Förutom kostymen har japanerna också den pyttelilla digitalkameran gemensamt och när de är klara med Fontana de Trevi drar de vidare genom Rom.

På ungefär 15 minuter har sällskapet bekräftat hela världens fördom om japanska turister, och samtidigt förstört för alla som bestämt hävdar att japanska turister inte alls alltid uppträder i flock med kameran i handen, redo för nya motiv,
Under tiden lever jag upp till omvärldens bild av svensken som lite stel, tillbakadragen och tråkig där jag sitter på kanten och känner hur vattnet stänker i ryggen. Tittar på turister som plåtar, pussas eller bara glor på vattnet och undrar var Anita Ekberg håller hus nu för tiden. Jag sitter där och försöker förstå Fontana de Trevis skönhet utan att lyckas. Tycker fontänen, som så mycket annat från barocken, är alldeles för mycket. För vräkig och för många statyer på för liten plats. Men jag vill ändå inte missa den, även fula fontäner kan vara häftiga. Kastar en peng över axeln och önskar mig inget särskilt. Reser mig och börjar en lång promenad genom stan.

Doft av avgas på Via Cavour drunknar espressodoften från de små barerna längs gatan i trafikens avgaser. Bakom mig på Piazza del Cinquecento dånar taxibilar, vespor, flyg- och stadsbussar. Inne på den stora Terministationen jäktar människorna mellan tågen, affärerna och matställena som på vilken centralstation som helst, i vilken stad som helst. Det är där, runt stationen i den ruffiga stadsdelen Esquilino, många turister gör sin första bekantskap med Rom. De stiger av flygbussen, åker vidare till hotellet och undrar om de verkligen hamnat rätt. Var är allt det vackra, romantiska och historiska?
Esquilino har genomgått ungefär samma utveckling som många svenska städer gjorde i början av 1970-talet, då gamla byggnader jämnades med marken för att ge plats åt nya funktionella Epakomplex. Skillnaden är att i Esquilino hände detta hundra år tidigare, i samband med att Rom blev landets huvudstad. Då revs forntida ruiner och renässanshus och en ny stad i staden byggdes enligt ett linjärt rutmönster hämtat från den tidigare huvudstaden Turin. Då var det i Esquilinos paradvåningar man skulle bo. I dag har området förlorat sin stolta karaktär och charmen är snarare rå än romantisk.

Jag är på väg till stadsdelen Trastevere på andra sidan Tibern. Där ska jag finna det genuina Rom säger guideboken. Inga klassiska sevärdheter utan pittoreskt romerskt vardagsliv, står det. Men strax innan Via Cavour korsar Via dei Fori Imperiali kastas mina planer omkull. Låter blicken fara in på en trång tvärgata där murgrönan klättrar uppåt väggarna och gatstenen är ojämn. Det jag ser skulle kunna vara en sydeuropeisk gränd i mängden, om det inte vore för att Colosseum skymtar där borta mellan 1800-talshusen. Bara en liten del, men det är just denna lilla del som får mig att förstå hela Colosseums storhet. En stöt av otyglad upphetsning far genom kroppen. Jag måste dit.

Lurad på 10 Euro. Framför Colosseum möter tre män utklädda till gamla romare med hjälm och svärd. Vad de måste stå ut med stackarna, tänker jag i tron att de är utsända av någon officiell turistmyndighet.
– Varifrån kommer du? frågar en av soldaterna och tittar mot mig.
– Sverige, svarar jag och säger sen något om Zlatan, övertygad om att fotboll förbrödrar.

Romaren höjer sitt svärd och låtsas gå till attack. Zlatan spelar i Turinlaget Juventus som är bittra fiender till Romlaget Roma. I kväll ska de båda lagen dessutom mötas här i Rom, så Zlatan var kanske inte rätt namn att droppa här och nu.
– Han är inte vår man, säger han och fortsätter:
Fin kamera du har, ska jag ta en bild på dig tillsammans med mina kompisar?
Han är knappast en tjuv, inte med de kläderna, tänker jag. Visst är det fjantigt, men samtidigt lite kul, så varför inte?
– Okej, säger jag.
Vi ställer oss på rad med Colosseum i bakgrunden. Jag, mitt ressällskap och två romare, den tredje tar kort. Jag får en romarhjälm på huvudet. Klick! Det tar fem sekunder.
– Tio euro, tack.
Varför går man fortfarande på sådana idiottrick? Varför tror man att tre medelålders män står utklädda till gamla romare framför Colosseum och låter sig plåtas tillsammans med lättlurade turister med de lättlurade turisternas kameror? För att de vill göra en kulturgärning och visa folk hur riktiga romare såg ut på Caesars tid?
Knappast. Tre medelålders män, utklädda till romare framför Colosseum står förstås där för att skinna de lättlurade turisterna. Tio euro för en bild på mig, med min kamera!
Jag betalar och surar.
– Du kommer att skratta åt det en dag, säger mitt ressällskap tröstande.
– Aldrig! Jag kommer aldrig att skratta åt det.
Men Colosseum är mäktigt. Tar en guidad tur och slipper på så vis de oändliga köerna.
I Rom flyter historiska sevärdheter ihop med modern samtid i en blandning som gäckar och förför.
I går när jag skulle fönstershoppa i de fina affärerna längs Via Condotti stod jag plötsligt och tittade på Spanska trappan. Det planlösa flanerandet som började på Campo de’ Fiori slutade i Pantheon, och kaffet drack jag på den vackra turistmagneten Piazza Navona, torget som en gång var en arena (kejsar Dominitianus stadion). Där stirrade jag rakt in i ännu ett vattensprutande barockspektakel, De fyra flodernas fontän som ritats av Roms mesta arkitekt och skulptör under 1600-talet, Giovanni Bernini.
Och nu, när jag precis lämnat Colosseum och siktar mot Trastevere, snubblar jag över sten och historia på Forum Romanum.

Småstad i storstaden .Trastevere till slut Santa Maria in Trasteveres kyrkklockor ekar mellan husen. Mina steg tar mig fram längs Via della Lungaretta.
En gammal dam öppnar sitt fönster på andra våningen i det ockrafärgade huset. Hon vinkar till en italiensk gumma framför mig på gatan. På Piazza Santa Maria in Trastevere hänger ett gäng slitna själar vid fontänen där turisterna annars brukar vila sina fötter. På de många uteserveringarna hör jag tyska, engelska, norska och svenska.
Trastevere är en småstad i det stora Rom. Allt är mindre. Byggnaderna är lägre, gränderna trängre. Promenaden mellan Santa Maria in Trastevere och Piazza Sant Egidio där nasare kränger halsband, tavlor och tyg borde ta fem minuter. Den tar mig femton. Så är det i Trastevere där ingen stadsplanerare någonsin satt sin fot, och gatorna slingrar sig som bångstyriga skogsstigar mellan de medeltida husväggarna. Man vet aldrig riktigt vart man är på väg.
Äter god pizza på ett av Romasupportrarnas stamställe, Da Ivo på Via di San Francesco. På storbildskärmarna gör Zlatan 2–0 till Juventus. Det blir tyst i lokalen. Jag tänker skadeglatt på romarna utanför Colosseum och undrar lite tyst för mig själ….. vad hade dessa män gjort om inte fotbollen hade funnits….jag som vet knappt hur fotboll funkar.

Bollen är rund och fortsättning följer så klart.